Julkalender
Publicerad i Vi föräldrar
Följ med Lion och Sassa på en spännande julresa. En resa som tar dig till en annan värld.
Landet här bredvid
Julkalendern har tidigare publicerats i tidningen Vi föräldrar 2011.
1 december
Tror du på önskestjärnor? Har du sett en riktig påskkärring ? Undrar du vad lucia gör när det inte är lucia? Känner du Örjan? Vill du höra mer? Följ med oss, så ska vi berätta allt vi vet för dig. Nu börjar vi:
Det är den första december. Min lillebror Lion har precis tänt vår fina sjuarmade adventsljusstake. Nu står den och lyser i fönstret i mitt och Lions mysiga rum. Jag heter Dina och är storasyster till Lion som nästan är två år yngre än jag. Vi vill berätta för dig om vår förra jul. Den blev så konstig. Konstig och ovanlig. Allt det där som brukar vara så mysigt med advent och julpyssel, blev…så ovanligt. Ovanligt och mysigt. Så här var det:
Lion och jag, vi bor i en vanlig stad, i ett lite ovanligt hus. Huset högt och smalt och alldeles ljusgrönt. Vi har två ganska vanliga föräldrar. En mamma och en pappa. Föräldrar som jobbar ibland, stressar ibland, kramas ibland, lagar mat ibland, leker med oss ibland och ibland inte har tid.
Det är vanligt att mamma läser en saga på kvällen, men det är ovanligt att pappa gör det. Pappa tycker att Lion och jag ska läsa våra sagor själva. Men det tycker inte vi. Den här första dagen i december, händer det något konstigt. Mamma halkar på en isfläck och bryter benet. Hon får åka till sjukhuset och gipsa ett ben.
För Lion och mig betyder mammas brutna ben något ännu konstigare. Mamma kan inte längre klättra upp för stegen till loftet och läsa godnattsaga för oss. Loftet, ja det är det bästa rummet i hela vårt gröna, höga hus. Det är där Lions och mitt rum ligger. Den här decemberkvällen är vi lite ledsna när vi går och lägger oss. Det är synd om mamma, men vi tycker faktiskt synd om oss också. Vi får ingen saga. Vi har tjatat på pappa. Tjatat och frågat och sagt s n ä l l a. Men det hjälper inte. Han vill inte läsa. Läs själva, säger han bara. Så här ligger vi. Lion suckar och tittar ut genom fönstret. Det är kallt ute. Kallt och klart. Stjärnklart. Lion suckar igen, reser sig upp och pekar på stjärnorna genom fönsterrutan. - Där är Karlavagnen och där är Sjustjärnorna och där är… men vad är det där? Titta Dina, ropar Lion och viftar till mig med ena handen. Titta! Ett stjärnfall! Där! Jaa, det är ett stjärnfall! Vi bestämmer oss för att önska något. Önska måste man göra tyst. Annars händer det ingenting. Vi står tysta bredvid varandra en lång stund och ser på stjärnfallet. Vi önskar och önskar. Sedan släcker jag adventsljusstaken och vi går och lägger oss. - God natt Lion, säger jag trött och gäspar. - Godnatt Dina, säger Lion. Jag blundar och medan vi försöker somna händer något mycket ovanligt. Den fallna stjärnan blinkar till och kommer tillbaka upp på himmelen igen. Den kommer närmare vårt hus, nästan som om att den letar efter något. Sedan faller den igen och försvinner bort…
2 december
Nästa kväll är allt ganska vanligt hemma hos oss. Ja, så vanligt det nu kan bli, med en mamma som har ett brutet ben. Lion och jag har borstat tänderna och tagit på oss pyjamas. Nu sitter hela familjen framför tv:n. Lion berättar att hans fröken har läst en dikt om en tomte som alltid är vaken. Lion undrar om tomten verkligen kan vara vaken hela tiden. Pappa tror att tomten kanske sover hela sommaren istället. Precis som björnar gör, fast tvärtom. Lion tycker att det skulle vara dumt att sova hela sommaren. Sedan säger vi god natt och Lion och jag klättrar upp till vårt loft. Det är varmt och det är mysigt på loftet. Adventsljusstaken lyser så fint, men det är ändå inte riktigt som det ska. Ingen saga.
- Jag tror inte på önskestjärnor, säger Lion. Det gör inte jag heller, säger jag och sedan sitter vi tysta en stund. Tråkigt. Det är advent, snart jul och så känns det tråkigt. Lion kastar undan sitt täcke och reser sig upp ur sängen. Han går fram till fönstret och tittar ut. Himlen är mörk och lite molnig. Det snöar. Han försöker ändå leta efter stjärnbilderna Stora och Lilla björn. -Där ska Orions bälte ligga, säger han och pekar ut i den snöiga kvällen. Plötsligt händer något. En stjärna tänds och börjar blinka. Den blinkar mer och mer. Sedan lyser den starkt gult och det ser nästan ut… som om att den rör sig . Lion drar mig i armen. Kommer stjärnan rakt emot oss? Det ser ut så. Jag säger att det kanske är ett flygplan eller en radiomast eller kanske en fladdermus som vi ser, men det tror inte Lion. Stjärnan kommer närmare och närmare. Vi tycker att det är lite läskigt och hämtar våra täcken. Stjärnan liknar mer och mer en varelse. Är det en människa? Eller är det ett monster? Eller är det en fladdermus? Jag kikar ovanför täcket mot fönstret och ser en figur alldeles utanför. Den flyger på en konstig moped. Figuren närmar sig ljudlöst och knackar försiktigt på rutan. Han trycker näsan mot glaset och ropar: – Nu är jag här! Öppna då.
Vi tittar på varandra. Vem är det? Vågar vi öppna fönstret? Vi vågar. Lion lyfter upp handtaget och öppnar försiktigt. Det blåser in snö och kyla när en liten gubbe med grått skägg och svart skinnjacka klättrar in. Han ställer sig mitt i rummet och borstar av snö ifrån sina kläder. Golvet blir alldeles blött. När han är färdig, sätter han sig ner med benen i kors och tittar först på mig och sedan på Lion. Vem är du? frågar Lion. - Vem är du, härmar gubben. Det borde väl du veta!
3 december
- Ni ropade ju på mej, säger den lilla svartklädda gubben med en ganska stressad och ljus röst. Ni ropade och här är jag. Lion och jag ser på varandra. Vem är han? Har vi ropat på honom?
Önskestjärnan! Vi måste ha önskat samma sak när vi såg önskestjärnan igår.
Jaa, säger figuren, ni önskade båda två på en gång. Det såg jag på datorn. Här är jag. Vad vill ni?
Lion och jag säger ingenting. Vi bara tittar på honom. Eller kanske till och med stirrar. Den lille gubben har svarta solglasögon på sig. Han tar av sig dem och sätter dem på huvudet. - Jo, jag såg att ni såg en önskestjärna och det var min önskestjärna och då blippade det till i min dator och här är jag. Ni önskade hit mig helt enkelt. Vi står tysta en lång stund till. Tillslut vågar jag fråga honom om vem han är. Vad heter du? Han svarar att han heter Örjan.
FixarÖrjan. Det är jag som fixar allt, överallt, underallt, varje dag och hela tiden. Det inte är något konstigt med det. Inget ovanligt alls.
Lion säger att han aldrig har hört talas om någon FixarÖrjan. Då säger Örjan att det kanske är för att Lion aldrig har frågat efter FixarÖrjan, eller kanske för att han var iväg och fixade något just då. Lion och jag bara stirrar. Örjan reser sig kvickt upp och tar fram en liten dator ur fickan. Han öppnar den och knäpper snabbt och otåligt. Önskningar… igår…kvällen…mumlar han. Lion passar på att fråga Örjan om var han bor. - I Landet här Bredvid, såklart, svarar han och fortsätter att knappa och knäppa på sin dator.
I Landet här Bredvid? undrar jag. Var ligger det någonstans? Örjan tittar upp och säger: Jag sa ju just det. Det ligger här bredvid såklart. Sedan knäpper han på datorn igen och muttrar… hm, en saga var det… tills mamma blir frisk, ja…var det så? Han tittar upp och vi nickar. Örjan kliar sig i skägget. Hm, det ska vi väl kunna fixa. Hm. Men jag har förstås aldrig berättat någon saga. Kan du inte berätta för oss om Landet här Bredvid, frågar jag. Det kan jag inte, svarar Örjan, för det är ju ingen saga. Om ni har önskat en saga, så ska det bli en saga. Saga, saga... Örjan knäpper med fingrarna och kommer på en saga. Han undrar om vi har hört den om Hans och Greta? Det har vi. Tusen gånger. Snövit då? Jo, den har vi också hört. Törnrosa. Ja, den kan vi. Kan du inte berätta en sann saga då Örjan? undrar Lion. En sann saga om Landet här Bredvid? Örjan kliar sig i skägget och funderar. Sann saga? Ovanligt, säger han och fortsätter klia. Sedan tittar han upp och nickar. Okej. Kör till. En sannsaga får det bli.
4 december
Den lille gubben som heter Örjan, FixarÖrjan, nickar. Hans gråa skägg viftar när han nickar och så säger han; Okej, det borde väl gå. Kör till. Vi tar en sannsaga. Om Landet här Bredvid. Men inte idag, det får bli imorgon. Nu måste jag fixa vidare. Jag kommer tillbaka exakt samma tid i morgon som idag. Örjan kryper ut genom fönstret och sätter sig på den märkliga mopeden som står utanför i luften och väntar. Lion tycker att styret ser ut som ett renhuvud. Konstigt. Örjan rättar till sina solglasögon och sträcker sen in sitt gråa huvud genom fönstret och säger med stränghet i rösten: Men! jag vill ha ett glas julmust varje kväll, annars får det va´. Ett glas julmust? Lion och jag lovar att Örjan ska få julmust. Ett stort glas, varje kväll.
Örjan säger ”Häpårä” och sedan åker snabbt iväg på sin hjullösa renmoped. Häpårä verkar betyda ungefär hej då med er, vi ses snart igen. Lion och jag står kvar en lång stund i fönstret och tittar efter Örjan. Han försvinner som en gul prick eller som en snabb stjärna genom luften .Vad konstigt. Och vad ovanligt. Vi känner på oss, att hela julen kommer att bli ovanlig. Tänk att både Lion och jag önskade oss samma sak. Samtidigt. Vi önskade oss en saga varje kväll tills mamma blev frisk. Tänk att det finns önskestjärnor! Tänk att önskestjärnor heter Örjan och bor i Landet här Bredvid. FixarÖrjan, som fixar allt, överallt och underallt och hela tiden. Att önskestjärnor inte är féer, utan små gubbar med grått skägg, svarta solglasögon och skinnjacka. Att önskestjärnor åker moped i luften. Det Lion tycker är mest konstigt, är att önskestjärnan hade en dator. Har önskestjärnor bärbara datorer? Har de mobiltelefoner och läsplattor också? Den här decemberkvällen är det inte lätt för mig och Lion att somna. Vi ligger länge i våra sängar och fantiserar och funderar på hur det är i Landet här Bredvid. Finns det massor av önskestjärnor där? Ligger det i rymden? Vad då bredvid? Bredvid vad då? Bredvid stjärnbilden Karlavagnen? Vi ligger och pratar ända tills mamma ropar att det verkligen är dags att släcka lampan och somna. Då är klockan nästan halv tolv på natten. Häpårä, säger Lion till mig och gäspar. Häpårä Lion, säger jag och snart sover vi båda två.
5 december
Vad jobbigt det är att vänta. Vi har väntat och väntat och väntat. Vi har väntat på att få krypa upp på loftet. Vi har väntat hela dagen på Örjan. Vi har väntat på att få höra Örjan berätta om Landet här Bredvid. Nu är det dags. Äntligen är barnprogrammen slut och äntligen är tänderna borstade och äntligen har vi sagt godnatt till mamma och pappa. Jag har med mig ett stort glas julmust i handen när vi smyger upp på loftet. Mamma och pappa märker inte det. Lion och jag sätter oss vid fönstret och hoppas att Örjan ska komma tillbaka. Han lovade ju, så det måste han. Det är sjärnklart ute och himmelen är alldeles full av stjärnor. Lion pekar på stjärnbilden Plejaderna och sedan visar han mig stjärnbilden Tvillingarna med stjärnorna Castor och Pollux. Jag tänder adventsljusstaken och sen väntar vi. Och väntar. Efter en liten stund blinkar en stjärna till långt uppe på himmelen och lyser starkare än de andra stjärnorna. Där är han, säger Lion. Stjärnan lyser starkare och starkare och kommer snabbt rakt mot oss. Den här gången blir vi inte alls rädda, bara glada. Vi vet ju att det är Örjan och inget monster. Jag öppnar fönstret och en kall Örjan klättrar in. Han huttrar och skakar bort frost ur skägget och ställer ifrån sig renmopeden vid fönstret. Örjan sätter sig med benen i kors mitt på golvet, tittar sig omkring och säger: Är julmusten här? Jag sträcker fram glaset med julmust till Örjan. Han sörplar lite på den och sedan börjar han äntligen berätta sannsagan om Landet här Bredvid.
- I Landet här Bredvid är det alltid snö och det är alltid stjärnklart, i alla fall på de flesta platserna. Vi bor i olika byar, kan man säga. Lion frågar Örjan om det är en massa önskestjärnor som bor i olika byar? Jag kommer till det sen, svarar Örjan. I min by är det alltid liv och rörelse och där finns det alltid mycket att göra. Titta själva. Han tar fram den lilla bärbara datorn och öppnar den. På datorskärmen myllrar det av små och stora, skäggiga och renrakade, gråa och röda tomtar. Örjan berättar stolt att det är tomtebyn vi ser. Vi är inga önskestjärnor, men jag berättar mer om det en annan dag. Här bor hjälparna eller tomtenissarna, som ni människor brukar kalla oss. Där i det avlånga gråa huset bor renarna. Örjan pekar sen på ett stort rött hus med siffrorna 24 på. Huset har vita knutar och en svart skorsten. Där, säger han, där bor Tomten. Sen stänger han plötsligt datorn och säger: Snipp, snapp, snut, så var julmusten slut. Och det är den.
6 december
Nästa kväll kommer Örjan tillbaka. Han vill ha sin julmust och det får han. Jag och Lion sätter oss bredvid honom på golvet och Örjan öppnar sin dator. Tomtebyn i Landet här Bredvid breder ut sig på skärmen. Han pekar på ett litet rött hus precis bredvid tomtens mysiga röda hus och säger: - Här bor jag. Örjan visar och visar och berättar och berättar för oss om Landet här Bredvid. Örjan är alltså inte en önskestjärna. Han får in önskestjärneönskningar på sin dator ibland, men han är egentligen en tomtenisse. En ovanlig tomtenisse. En fixartomtenisse. Jag och Lion ser ett fruset och vitt landskap på Örjans dator, där snön ligger i drivor, där nästan alla hus är röda och har vita knutar. Tomtenissarna skottar snö, kastar snöboll, gör snöänglar, bär paket och gör olika tomtesysslor. Några tomtar har gråa luvor och västar och de flesta har skägg. Några bär svarta solglasögon. Örjan, varför har du svarta solglasögon mitt i vintern? frågar jag.
För att då ser man världen på ett lite annorlunda sätt såklart, svarar Örjan. Hur menar du?
Allt är inte som det ser ut och det som ser ut, är inte allt, svarar Örjan.
Jag tror att Örjan kan magi och att hans solglasögon är magiska. Jag ska försöka ta reda på mer om hans glasögon.
Tomtens hus är som sagt rött och ganska stort och plötsligt kommer tomten ut från sitt hus.
Titta tomten, säger Lion och pekar. Tomten har grå väst och gråa byxor. Han skrattar, ser sig omkring och går till postlådan. - Vad gör han Örjan? undrar Lion. Hämtar önskelistor såklart, säger Örjan. Tomtens brevlåda är alldeles proppfull av långa önskelistor. Han pulsar i snön tillbaka till sitt hus, med famnen full av önskelistor. Jag trodde att tomten hade röda kläder, säger jag. Örjan berättar att tomten faktiskt har röda kläder. Ibland. När han är finklädd. Lion undrar varför nästan alla hus är röda och Örjan säger att det är för att rött är julens färg. Såklart. Inget konstigt med det. Jag frågar vad en fixartomte gör. Örjan säger att han fixar allt, överallt och underallt. Hela tiden och att han faktiskt redan har berättat det för oss. Dessutom, säger han, är Tomten inte så bra på e- postönskningar, eller sms-önskningar, men det fixar en fixartomte. Ibland kommer det ju in stjärnfallsönskningarpå datorn också, det har ni ju märkt, säger Örjan och skrattar. Örjan lyfter upp sina solglasögon på huvudet en stund och tittar på oss. Han har små svarta ögon, men det blänker nästan som guld i dem. Sedan stänger han igen datorn. Nä, hörrni, säger han och sörplar upp det sista av julmusten, snipp snapp snut – nu är julmusten slut. Och det är den. Nu får ni gå och lägga er. Vi ses. Häpårä!
7 december
Lion och jag har gjort upp en plan för hur vi ska få upp all julmust på loftet, utan att mamma och pappa märker det. Vi ska säga god natt till dem en i taget. Idag är det Lions tur att säga god natt först. När han har gjort det, smyger han ut i köket och hämtar julmusten, medan jag kramar mamma och pappa god natt. Listigt va´? Mamma frågar mig om vi inte saknar kvällssagan, men jag säger att det går bra. Att vi saknar den litegrann. Mamma hoppas att hon snart ska bli frisk i sitt brutna ben och det hoppas ju jag också. Men det är faktiskt spännande att Örjan kommer hem till oss och berättar om Landet här Bredvid. När jag klättrar upp på loftet hör jag mamma säga till pappa att det är konstigt att vi inte tjatar så mycket om sagoläsning. Pappa svarar att han nog visste att det skulle gå bra. Han skulle bara veta… När Lion och jag kryper ner i våra sängar för att vänta på Örjan kommer jag på att vi måste fråga honom om renmopeden. Vad den är för något egentligen. Vi väntar och väntar på Örjan. Örjan med det gråa håret och det gråa skägget. Örjan med de magiska solglasögonen och den svarta skinnjackan. Då blinkar det till i rummet och vi sätter oss upp. Lion skyndar sig ur sängen och smyger fram till fönstret och öppnar det.
Tjenare, säger Örjan när han klättrar in. Är musten här? Lion pekar på musten och Örjan säger: Bra. Okej, var var vi…?
Du har berättat om Tomtens by, men du sa att det fanns fler byar, säger jag. Ja, just det ja. Örjan sätter sig mitt i rummet mellan våra sängar och lägger benen i kors som en skräddare.
Lite vid sidan av Tomtens by, bara en liten bit bort, bakom kullen, där bor Lucia och Tärnorna. Gör de? undrar Lion. Ja, det är klart, säger Örjan. Inget konstigt alls med det.
Här ska ni få se. Örjan tar fram sin dator och öppnar den. Här har vi tomtebyn igen och här, till höger… han skrollar på sin skärm… här ligger Lucias by. Lucias by är mycket vit. Snö, snö, snö, vita hus och mycket levande ljus. Stora vita ljus som står som facklor i marken. Det är fint. Ja, till och med vackert. Lucias hus är förstås också ett vitt hus, som nästan ser ut som lucialjus. Örjan trycker på lite knappar och så styr datorn in oss i huset. Det känns nästan som att åka karusell. Vi får vi se hur det ser ut inne hos Lucia. Lucia och Tärnorna håller på med något. De stöper ljus och kokar glögg. Det ser mysigt ut. Snipp, snapp, snut, så var julmusten slut. Häpårä, säger Örjan, stänger igen datorn, tar ett snabbt skutt ut genom fönstret och är sedan borta.
8 december
Nu är det äntligen kväll och Örjan fortsätter att berätta om Lucia och hennes tärnor. Örjan öppnar återigen sin dator och vips har vi hamnat inne hos Lucia igen. Vi är inne i det underliga vita ljushuset. Lucia och tärnorna sjunger. De sjunger precis hela tiden och har vita luciaklänningar på sig, men inget glitter. Örjan, var får de tag i glitter? undrar jag. Glitter? Ja, sånt som tärnorna brukar ha runt midjan och i håret.
Jaha, du menar silvertrasselbarr? säger Örjan. Det ska ni få se. Silvertrasselbarr växer på träd. Jag tror att de har ett träd här någonstans. Han skrollar på skärmen på datorn och hittar ett Silvertrasselträd nästan direkt. Här har vi ju ett. Inne i ett vitt rum står ett stort träd. Det är fullt av glitter eller silvertrasselbarr.
Ibland färgar de det också. Inget konstigt med det, säger Örjan.
Örjan, sjunger de alltid hela tiden? undrar jag. Ja, de gör så, säger Örjan. Sjunger hela tiden alltså. Varje dag och ibland när de sover också.
Lion, som har räknat Lucia och tärnorna, undrar om de bara är fyra stycken.
Örjan tycker att det är alldeles lagom många. Det behövs inte fler när alla människobarn också är lucior och tärnor. Jag frågar Örjan om vad Lucia gör på sommaren. Det skulle ju vara konstigt att baka lussekatter och koka glögg mitt i sommaren. Örjan ser lite lurig ut och så säger han: Nej, det finns faktiskt en hemlighet… vill ni se? Vi nickar. Det är klart att vi vill. Örjan skrollar på datorns skärm igen. Här ska ni se, kolla här, en dörr. Vi lutar oss närmare Örjan för att se vad som finns på hans dator. Pang. Örjan slår igen datorn. Snipp snapp snut – nu är julmusten slut. Neej, snälla Örjan, berätta vad som finns därinnanför dörren, säger Lion. Men Örjan är redan redo för att åka vidare. Nix, säger han. Jag måste fixa vidare. I morgon. Kanske. När Örjan kliver upp på renmopeden, passar jag på att fråga honom om vad det är han åker på. En renmobil, såklart. En renmobil?
Sov gott hörrni. Häpårä.
- Hej då Örjan. Vi vinkar länge i fönstret. Ända tills Örjan försvinner som en liten prick, eller som en liten önskestjärna i fjärran. Det är alltid alldeles för kort stund som vi får träffa honom, men det är klart, är han en fixartomte så är han. Alltid mycket att göra.
Det kan inte vara lätt att behöva fixa överallt, underallt och hela tiden, säger Lion.
Undra vad som finns därnere hos Lucia, säger jag. Tror du att hon har en swimmingpool? Eller ett tivoli? Kanske ett zoo? Vi funderar en stund över vad som finns bakom Lucias hemliga dörr, sedan släcker jag adventsljusstaken och säger god natt till Lion, men han har redan somnat.
9 december
- Mamma, julmusten är nästan slut. Du måste köpa mer. Lion ropar till mamma uppifrån loftet.
Men inte ska du dricka julmust nu, Lion?
Nej, men den är nästan slut.
Ja, jag ska köpa mer någon dag. Vi ser på varandra Lion och jag. Någon dag? Nej, inte någon dag mamma. I morgon! I morgon måste vi ha mer must, ropar Lion.
Ja, ja, jag köper mer i morgon, säger mamma trött.
Tack mamma. God natt!
God natt ungar. Det börjar blinka rött inne i vårt rum och vi tittar ut genom fönstret. Utanför fönstret sitter Örjan i luften och ler. Han kan väl inte sitta i luften? Lion öppnar fönstret.
Nu undrar ni allt va´? säger Örjan och tar av sig solglasögonen. Han svävar i luften på renmobilen och det är nosen på renmobilen som blinkar rött.
Örjan, vad är renmobilen för något egentligen, undrar jag.
Vad tycker du att den ser ut som?
Som en kvast med renhuvud och luciaglitter.
Precis. Inget konstigt med det. Vart var vi nu? Äh, vi struntar i saga idag va´? Jag behöver vila. Örjan ler igen för att visa att han bara skojar. Han kliver av renmobilen och klättrar in igenom fönstret. Han sätter sig mitt på golvet, lyfter upp solglasögonen på huvudet, tar glaset med julmust och dricker upp hälften av julmusten.
Hörrudu, stopp där, säger Lion strängt, du får inte dricka än. Du måste börja berätta saga först. Du lovade att berätta om Lucias källare.
Örjan lägger sig ner på golvet med armarna bakom huvudet. Gjorde jag? säger han förvånat och ler. Örjan vet så väl att vi vill höra fortsättningen och han låtsas bara att han inte kommer ihåg att han lovat det.
Okej då, säger han och sätter sig upp. Lucias dörr var det va´?. Han tar fram sin dator och öppnar den. Snart kommer vyn över Tomtebyn fram och bilden sveper vidare till Lucias by, in i Lucias ljushus och fram till den hemliga dörren. Den hemliga dörren öppnas och där… där finns… en trappa!
Häng med nu, säger Örjan och vrider bilden, så att det nästan känns som att vi är inne i datorn. Vi flyger nerför Lucias trappa. Det är mörkt, men inte helt kolsvart. Det hänger stearinljus längs väggarna och de verkar inte sitta fast. De svävar. Örjan, viskar jag, hur kan ljusen sväva i luften? I Landet här Bredvid svävas det ibland och ibland svävas det inte, svarar Örjan. Inget konstigt med det. Nu är vi nere, jag ska tända lite här på datorn. Sådär ja. Det blir alldeles ljust på skärmen, nästan vitt och det tar en stund innan ögonen vänjer sig vid allt ljus. Där nere i källaren finns… en massa skrot. Har Lucia en massa skrot i källaren? Det var ju inte speciellt mysigt. I rummet i källaren finns det alltså skrot. Och tre gamla bilar. Var det det här som var hemligheten? Lucia kommer plötsligt fram på en rullande vagn under en av bilarna. Hon skrattar och hämtar sjungande en skiftnyckel. Hon har sitt vita lucialinne på. - Vad hon är smutsig, säger jag. - Japp, säger Örjan, det är hon. Han dricker upp resten av julmusten, tar på sig solglasögonen igen och säger snipp snapp snut, nu är julmusten slut. Han tar sedan ett vigt kliv ut genom fönstret och hoppar upp på den svävande renmobilen. – Häpårä, ropar han och åker iväg.
10 december
Det är kallt ute. Riktigt kallt. Säkert minus 23 grader. Mamma har köpt mer julmust precis som hon lovade och vi har smugit upp med den på loftet. Det känns lite konstigt att ha hemligheter för mamma och pappa, men vad ska vi säga? Att det klättrar in en liten skäggig gubbe genom vårt fönster varje kväll och att han berättar sagor för oss om Landet här Bredvid? De skulle säkert bli jätterädda och ringa polisen om de visste det. Lion och jag skrattar när vi tänker på det. Vi skrattar när vi tänker på Örjan och vi skrattar fortfarande när det plötsligt knackar på fönstret. Det är Örjan. Vi öppnar och han klättrar in.
Brr, säger han. Det skulle vara förbjudet att ha det såhär kallt. Vad ni ser glada ut då. Han säger brr igen och öppnar datorn. Nu ska ni få se vad en smutsig Lucia gör. Han visar oss återigen den hemliga dörren på datorn och vi följer med nedför den mörka trappan med de svävande ljusen. Ner i källaren igen. Det är nästan som en karusell. Jag blir lite yr i huvudet när han snurrar ner oss. Nere i källaren möts vi av ett starkt, vitt ljus, precis som förra gången. Inne i skrotrummet håller tärnorna på att laga mopeder och cyklar. De sjunger luciasånger. Lion frågar om de är bil- och cykelreparatörer, när de inte jobbar som tärnor. Det är de inte, säger Örjan, men de tycker om att meka.
Kolla här. Örjan bläddrar på datorn och vi följer med in i ett annat vitt rum intill skrotrummet. Där inne finns det en stor spegel och en vägg med ett vitt skynke mittemot. En magisk spegel? Är det här hemligheten? viskar jag.
Ni ska få se, svarar Örjan. Kolla, nu kommer hon. En mycket smutsig Lucia ställer sig mellan det vita lakanet och spegeln. Sedan snurrar hon runt två varv och blinkar med ögonen tre gånger. Efter tredje blinkningen är hon alldeles ren och vit igen. Häftigt, säger Lion och jag samtidigt. Blinka och snurra och sen bli ren igen. Så skulle man ha det. Den kallas för Vitel, säger Örjan. Det finns bara den här i hela Landet här Bredvid. Lucia och tärnorna har byggt den själva. Örjan berättar sedan lite mer om vad Lucia gör, när hon inte går luciatåg. Hon hjälper ofta människorna, men hon gör det i smyg, så ingen vet att det är hon. När hon är ledig, så lagar hon bilar ibland, eller uppfinner nya saker, eller badar bastu, eller spelar basket, eller bandy, eller rock. Ja, inte morgonrock, skrattar Örjan, utan musikstilen rock. Då skrattar vi alla tre och Örjan stänger datorn och säger: Snipp snapp snut – nu är musten slut.
11 december
Jag öppnar fönstret och vi försöker titta ut. Vi tittar förstås efter Örjan. Idag är det inte så lätt att se någonting alls, för det blåser och det snöar. Det är helt enkelt snöstorm. - Det här är nog inget väder som Örjan gillar, säger jag. – Tjenare! säger Örjan och vi rycker till av förvåning. – Hej Örjan, vi ser dig inte, säger Lion. – Är musten klar? frågar Örjan
Heter det inte är kusten klar? tänker jag och svarar – Ja, det är den. En frusen Örjan klättrar in genom fönstret med renmobilen i handen och muttrar: - Fy, vad blåsigt, snöigt och förfärligt kallt det är, det skulle vara förbjudet. Örjan fryser så han skakar, och sedan skakar han av sig all snö på golvet. Så går han fram till min säng, lyfter på täcket och bäddar ner renmobilen i sängen. När han gjort det tittar han på mig, som säkert ser jätteförvånad ut och säger:
- Han fryser. Reino, fryser. - Fryser han? undrar jag - Japp, svarar Örjan. Örjan, tomtar ska väl ha renar, inte flygande renkvastar? Örjan tycker att det är en bra undran och säger att det är precis det han vill berätta saga om idag. Han öppnar datorn, och vi kryper ihop lite närmare den. Där är Tomtebyn och Lucias by… Såg ni? undrar Örjan. Jag skakar på huvudet. Såg vad?
Såg ni inte ett hus till? Titta igen! Vi tittar och tittar, men ser ingenting. Örjan pekar. Där, där mellan och lite bakom Tomtens och Lucias byar. Vi tittar igen, och där, fram ur mörkret, kommer ett gammalt kråkslott. - Usch, säger jag. Läskigt. - Inte usch, säger Örjan. Kolla här. Han zoomar in kråkslottet med datorn och vi närmar oss det sakta. Örjan öppnar ytterdörren till huset och vi får följa med in. Det är mörkt och lite kusligt. Vinden viner genom trasiga fönster och det är kallt i huset. I ett stort rum lyser det svagt och i mitten av rummet kokar en kittel över en brasa. Runt ett trasigt bord sitter tre frusna påskkärringar. På bordet står ett fult ris med bara två fjädrar i. - Påskkärringar? säger Lion förvånat. -Just det, svarar Örjan. - Men vad gör de i Tomtebyn? - Det här är inte tomtebyn. Det här är Påskkärringbyn. I den här byn bor alltså Påskkärringarna. I Tomtebyn och i Lucias by är det alltid vinter, men här kan det faktiskt bli vår och sommar också. Snipp, snapp snut, så var julmusten slut, säger Örjan och stänger igen datorn. Typiskt, alltid när det är som mest spännande. Örjan tar fram renmobilen från min säng och säger: - Såja, Reino, nu är du varm. Han ropar Häpårä till oss, klättrar ut i snöstormen och far iväg. Vi stänger snabbt fönstret efter honom och kryper ner i våra sängar. Konstigt. Det känns konstigt. Det är varken blött eller kallt i sängen, fast renmobilen låg där. Det är nästan varmt. När jag lyfter på täcket tindrar det av tusentals stjärnor. Titta Lion, titta vad fint! - Jaa, vad fint. Nästa gång det snöar, ska Reino ligga i min säng, säger Lion.
12 december
Lion och jag sitter tätt intill Örjan på golvet i vårt rum. Genom hans dator tittar vi på Påskkärringbyn. Påskkärringbyn är inte någon mysig by. Den är mörk och det är väldigt stökig. Påskkärringarna verkar inte alls tycka att det är roligt med vinter och jul. Örjan tar oss med in i deras kråkslott. Åtta påskkärringar sitter i det stora rummet med den rykande kitteln. En påskkärring med okammat hår och trasiga gråa kläder frågar med gäll röst: - Vad får vi för mat? En annan tar fram en stor slev och rör i den kokande kitteln. Hon är tyst en lång stund. Sedan fångar hon upp ett ägg och svarar surt: - Ägg, såklart. - Mm, ägg, säger den första och himlar med ögonen. - Mm, jättegott! säger en tredje påskkärring och menar det. Hon sträcker sig fram, tar ägget från sleven och äter upp det utan att skala det först. Det knastrar högt när skalet går sönder. Äta ägg med skal på? Örjan tycker förstås inte att det är något konstigt alls. Inget ovanligt. -Vad ska vi göra? undrar den första påskkärringen. - Vi kan väl rita påskbrev, svarar den som rör i grytan. Alla åtta suckar.
- Vi kan väl färga fjädrar, föreslår den tredje. De andra tycker att den idén är tråkig. En katt smyger förbi och hoppar upp i knät på en av påskkärringarna. Hon säger: - Vi kan väl hjälpa Murre att fånga möss. – Fånga möss får han göra själv, svarar en annan surt. - Äh, vi kanske ska sova då? Det tycker de andra är en bra idé. Örjan berättar att påskkärringarna är lite lata, speciellt på vintern, för då har de ju inte så mycket att göra. - Men ibland är det fart på dem. Speciellt när de tränar med sina kvastar. Och snipp snapp snut – nu är julmusten slut. Örjan tittar på Lion och sedan på mig. Vi tittar tillbaka på Örjan. Lion säger: - Ja, musten är slut. Örjan, säger jag, jag tycker Reino, din renmobil, ser ut som en kvast. Har du fått den av påskkärringarna? - Självklart, säger Örjan. Jag hjälper dem, de hjälper mej. Har du fått glittret på Reino av Lucia? undrar Lion – Du menar Silvertrasselbarret? Jajamän, det har jag. Jag hjälper henne, hon hjälper mig. Inget konstigt alls. Men du, det här är inget vanligt Silverglitterbarr. Det här är Reflexsilverglitterbarr, säger han och klappar på Reinos glitter.
- Reflexsilverglitterbarr? Vad har du det till? undrar jag. - Vad jag har det till? Ni anar inte vad det kryllar av flygplan och änglar och stjärnor och månar och annat därute som man kan krocka med. Eller bli påkörd av. Utan Reflexsilverglitterbarr skulle jag inte klara mej oskadd länge. Det är jätteviktigt att ha. Har inte ni reflex på er när ni är ute och det är mörkt? Vi nickar. Tänkte väl det. Nä, nu ska jag fixa vidare. Häpårä, säger han, skuttar ut genom fönstret och åker iväg på Reino. – Sjutton också, säger jag. Jag skulle ju fråga Örjan om alla stjärnorna i min säng. – Tyvärr. Snipp snapp snut – nu är 12 december slut, säger Lion.
13 december
Lucia. Idag är det lucia. Jag, Dina, har klätt ut mig till tomte och min lillebror Lion har klätt ut sig till pepparkaka. Det är tidigt på morgonen och vi ska gå iväg och lussa. När vi klättrar ner på stegen från loftet, hör vi ett ljud utanför vårt fönster. Jag klättrar snabbt upp igen och utanför fönstret sitter Örjan. – Lion, kom, det är Örjan. Varför är han här på morgonen? Jag öppnar fönstret och Örjan klättrar in. Han tittar på oss uppifrån och ner och säger: - Jaså, jag trodde ni var lucior idag? Hörrni, vi har lite trassel med luciatåget. Lucia har fått halsfluss och feber. Hon ska lussa på polisstationen här idag, men det går bara inte. Hon får inte fram en enda ton. Kan ni lussa där istället för Lucia? Lussa på polisstationen? Jag nickar. – Det kan vi väl. Vi kan fråga pappa om han kan skjutsa oss. - Kan ni ta brandstationen också? undrar Örjan. - Klart vi kan, säger Lion.
- Lysande, säger Örjan. Påskkärringarna ska också hjälpa till och tärnorna ska lussa utan Lucia. Bra. Då har vi fixat det. Häpårä. Så kliver han ut genom fönstret och är borta. Lussa hos polisen och på brandstationen? Bara jag och Lion? En pepparkaka och en tomte och ingen lucia. Vågar vi verkligen det? Vi vågar och det går jättebra. Poliserna är snälla och bjuder oss på godis. Brandmännen tycker att det är ett ovanligt litet luciatåg, men att det är bra med variation. Ingen risk att någon luciakrona eller några tärnljus börjar brinna. Det känns roligt att hjälpa Örjan och Lucia. Stackars Lucia. Få feber och halsfluss på själva luciadagen. På kvällen kommer Örjan tillbaka till loftet igen. Han har luciaglitter i skägget. Eller Silverglitterbarr, som det heter i Landet här Bredvid. - Gick det bra? undrar han.
- Jättebra, svarar jag, vi fick applåder. – Såklart. Inget konstigt med det. Är musten klar?
- Klart den är. Örjan berättar att Lucia hade varit ute och gjort snöänglar och byggt snölyktor i bara lucialinnet. Hon hade blivit förkyld och sedan fått feber och halsfluss. Hon såg er på datorn förresten, säger Örjan. Hon tyckte att ni var bra. Jättebra. Ni kanske kan lussa åt henne något annat år också? Ett år fick faktiskt jag vara lucia, fortsätter Örjan. Vet ni varför? Jo, Lucia hade träffat en av påskkärringarnas svarta katter ute och tyckte att den såg så hungrig ut. Lucia är ju så snäll, så hon tog med sig den hem för att ge den mjölk. Problemet var bara att hon var allergisk mot katter. Hon nös hela natten och ögonen var helt röda. Det året var det som sagt en riktigt skäggig lucia. Nä, nu måste jag fixa vidare. Häpårä.
14 december
Lion sätter ner ett stort glas med julmust på golvet nedanför fönstret och tittar ut. - Letar ni efter någon? Örjan sitter lutad mot en av väggarna på loftet och ser nöjd ut. - Örjan? Vad du skrämde oss, säger jag. Hur kom du in? - Genom dörren, såklart. - Genom dörren? Men, tänk om mamma och pappa såg dej. - Äh, vuxna ser bara vad de vill se. Förresten så var ni upptagna. Ni borstade ju tänderna allihop.
- Men, var har du renmobilen då, undrar Lion. - Reino, står i hallen.
- Tänk om mamma ser honom? - Äh, vuxna ser bara vad de vill se. Har ni musten? Det har vi. - Vad ska du berätta idag Örjan? undrar Lion.
Örjan funderar och sörplar lite på musten. Sedan säger han: Jag tror att jag ska börja berätta om den kallaste vintern i Landet här Bredvid. Örjan öppnar datorn. - Hos Tomten var det som vanligt varmt och mysigt, brasorna var tända och snön låg djup utanför och hos Lucia var alla värmeljus tända. Lucia tyckte att det var härligt med en riktigt kall vinter, men… påskkärringarna… vet ni vad de tyckte? - Att det var kallt, svarar jag. - Just det. De frös. Titta själva. På datorns skärm sitter åtta påskkärringar i dunklet runt ett bord och huttrar. En svag glöd är det enda som lyser upp i det mörka rummet. De muttrar och mumlar och är sura. - Fy vad kallt! Tvi. Jag avskyr vintern. - Och här sitter vi stelfrusna. - Ja och ingen tänker på oss. - Vi måste hitta på något så vi blir lite varma. -Vi kanske ska sova? - Jag fick en idé! Jag skulle vilja prova att äta något annat än ägg. - Va´?! - Vaddå? - Tja, kanske… gröt? - Blää. Kladdig vit sörja - Jag fick en idé till! - Vaddå? - Vi gör oss osynliga och åker och kollar vad Lucia och Tomten gör. - Ja! - Vi gör en osynlighetsdryck! - Ja!!! Det blir full fart på påskkärringarna. De plockar fram en stor och dammig bok och sätter kitteln på glöden. De kraxar och dansar runt kitteln och elden flammar upp. En påskkärring läser högt och hest ur den stora, dammiga boken, medan de andra lägger i olika ingredienser i kitteln. Fjädrar, ägg, katthår och kvastborst. Allra sist rycker alla påskkärringarna varsitt hårstrå från huvudet och lägger ner det i den bubblande kitteln. Sedan häller de upp osynlighetsdrycken i åtta glas. De skålar, dricker och blir osynliga. Örjan stänger datorn. - Snipp, snapp, snut – nu är julmusten slut. Häpårä.
15 december
Örjan är så snabb, men det är klart, ska man fixa allt, överallt, underallt och hela tiden, så måste man nog vara snabb. Igår var han nog snabbare än vanligt. Han sa Häpårä och efter bara några sekunder hade han försvunnit från loftet, hämtat sin kvast och susat iväg utanför vårt fönster. Nu är det äntligen kväll igen. - Nu kommer han, viskar Lion. Och det gör han. Örjan klättrar in genom fönstret. Eller han försöker klättra in genom fönstret. Han har fastnat med sitt skägg i en knapp på skinnjackan. Det ser faktiskt lite roligt ut. - Hejsan, säger han glatt, när han äntligen kommer loss. - Hej, Örjan säger vi. Musten har du här, säger Lion och sträcker fram ett stort glas. Örjan nickar och sätter sig ned med musten i handen. - Har du alltid haft så där mycket skägg? undrar jag. - Nix. - Hur länge har du haft det då? - Sedan den dag jag fyllde 15 år såklart. - Du fick väl inte så där långt skägg på en dag? - Klart jag fick. Örjan smuttar på musten och kliar sig i det gråa skägget. Det är enkelt. Man vaknar, fyller 15 år och vips är skägget där. - Nää? Du skojar, säger Lion. - Vaddå nä? Tror ni mej inte? Bosse till exempel, han vaknade på morgonen och fyllde 15 och när han satt och åt frukost, så poff satt skägget där, precis när han skulle bita i ostsmörgåsen. Och Ola, han höll på att dra ut en tand, när han fick skägg. För att inte tala om Edvard som precis skulle pussa en tjej när han fick skägg. Hörrni, ska jag berätta en saga, eller ska vi prata skägg? Vi sätter oss bredvid Örjan på golvet och Örjan öppnar datorn. - Lite läskigt med osynlighetsdrycken va´? Såhär var det: Påskkärringarna bestämde sig för att åka och busa med Tomten. De tog sina kvastar och flög iväg. Nej, det är fel på den här bilden. Örjan slår på datorn. Osynliga. De var ju osynliga. Så. På skärmen syns nu bara åtta flygande kvastar. - De åkte som sagt till Tomtebyn först. På Örjans datorskärm susar kvastarna fram över det vita snölandskapet och landar efter en stund huller om buller i snön.
- Vad ska de göra i Tomtebyn? undrar Lion. – De är hungriga och uttråkade och frusna. Äggen är nästan slut och nu vill de prova tomtegröt. I snön på Örjans skärm syns en massa fotspår som går hit och dit och fram och tillbaka. – De hittar inte så bra i Tomtebyn va´? frågar Lion – Nä, de kommer inte så ofta på besök, svarar Örjan. Påskkärringarnas fotspår leder fram till ett litet nissehus med öppet köksfönster. Där stannar de. – Vad gör de? undrar jag. Örjan skrattar och berättar att de har hittat tomtegröten. En gryta kommer farande i luften och en stor grötslev alldeles efter. Alla fotspår springer snabbt efter grytan och sleven, iväg ifrån nissehuset. Snipp, snapp, snut – nu är musten slut! säger Örjan.
16 december
Alltid när det är som mest spännande måste Örjan åka iväg.
Men nu är han här igen och den här kvällen fortsätter han att berätta om den kallaste vintern i Landet här Bredvid. Han berättar: - När påskkärringen med sleven hade smakat på tomtegröten, gav hon sleven vidare till de andra påskkärringarna. De tyckte inte om gröt. Titta själva, säger Örjan och visar på datorn. Påskkärringarna måste ha spottat ut gröten, för på Örjans dator ser vi resterna av den i snön. Någon hostar och påskkärringarna får bråttom att gömma sig. – Varför gömmer de sig? De syns ju inte, säger Lion. – Inget ovanligt. De är ju påskkärringar, säger Örjan. - Vem är det som kommer ? viskar jag. - Det är Ola, ni vet han som fick skägg när han var hos tandläkaren. Ola stannar och sniffar i luften och tycker att han känner en konstig lukt. – Är det grötlukt han känner? undrar jag. – Näpp. - Vad är det som luktar då? undrar jag. – Ägg, förstås, säger Örjan. Det luktar alltid ägg i närheten av påskkärringar. Det är därför de gömmer sig. De vet att de luktar ägg. – Vart tog de vägen då? undrar Lion. – De är i tomtens lada, ni vet där renarna bor. Vet ni vad de gör nu? Vi skakar på huvudet. – De målar. Örjan vrider in datorns bild till Tomtens lada och mycket riktigt. Där svävar en pensel med svart färg i luften. - De målar renen Rudolfs nos svart. – Är det inte Rudolf som ska visa tomten vägen på julafton? frågar Lion. - Jo, just det, svarar Örjan. Inte så lätt med en svart nos det. Nu har de busat färdigt i Tomtebyn och är på väg till Lucias by. Örjan styr in oss i Lucias vita ljushus. Lucia och tärnorna sitter vid ett bord och sjunger. De sjunger, äter lussekatter och dricker varm choklad. Dörren till ljushuset öppnas och åtta osynliga påskkärringar smyger in, men det märker inte Lucia och tärnorna. – Vad gör de nu? undrar jag. De tar luciakronan, såklart, säger Örjan, men de håller nästan på att bli avslöjade. Titta här. På skärmen visar Örjan en tärna som håller för näsan och säger – Usch, jag tycker det luktar ägg här. Påskkärringarna smyger ut igen och lägger luciakronan i snön utanför ljushuset och kvastar sedan fnissande därifrån. - Men hur blev det med Rudolf och Luciakronan? undrar jag. - Det blev lite rörigt en stund. Sedan hittade Ola ett ägg i snön och då blev det solklart vilka som hade varit där. Och Lucia började nysa av allt katthår som fanns på påskkärringarnas kläder. Lucia är ju allergisk emot katter och de enda som har katter i Landet här Bredvid är ju påskkärringarna. Snipp snapp snut – nu är julmusten slut. - Nej, inte redan, säger Lion.
- Jodå, redan. Nu måste jag fixa lite. Tomten har inte fått några önskelistor på länge. Det är konstigt. - Det kanske är påskkärringarna som har tagit dem, säger Lion.
- Nej, det skulle ha luktat ägg lång väg. Häpårä, säger Örjan och skuttar ut genom fönstret.
17 december
Det är konstigt. Jättekonstigt. Örjan kommer inte. Lion och jag har väntat hela kvällen och nu måste vi gå och lägga oss. Utan saga. Det stora glaset med julmust som Örjan brukar få, står på golvet bredvid min säng. Vi saknar Örjan och vi undrar var han är. Har något hänt? Eller tror han att mamma har blivit frisk? Har påskkärringarna gjort något? Örjan lovade ju att berätta saga ända tills mamma var frisk igen och hon är inte frisk än. Godnatt Dina, säger Lion. God natt Lion, suckar jag. Det är svårt att somna. Nästan omöjligt faktiskt. Varje minut känns som en timme och huvudet vill liksom inte stänga av alla tankar på Örjan. Efter en stund börjar det kännas varmt i min säng. Så där konstigt varmt som när Reino, renmobilen hade legat här. Är det bara inbillning? Till slut blir det så varmt att jag måste gå upp och titta efter vad det är. När jag lyfter på täcket är det alldeles fullt av stjärnor i sängen.
– Titta Lion! viskar jag och Lion som inte heller har somnat, rusar upp ur sin säng. – Wow, säger han. Reino måste ligga i min säng nästa gång Örjan kommer. Om han kommer tillbaka förstås. En av stjärnorna i sängen är större än de andra och lyser starkare. Plötsligt ser vi Örjans ansikte i stjärnan.
Tjena, säger han. Har mycket att fixa idag. - Var är du Örjan? frågar
jag. Han håller upp en massa önskelistor. - Jag fixar lite. Trassel i systemet. Faktiskt ganska ovanligt. - Är det där önskelistor? frågar Lion. - Ja, några av dem. Det är nåt tok. Det fattas listor. Hörrni, ni blir skyldiga mej två glas julmust imorgon. Kom ihåg det. - Ingen fara, säger Lion. Vi har köpt halva affären. - Bra. Ni får följa med mej hit idag. Genom datorn alltså. Jag är i Tomtebyn nu och ska strax in till Tomten med önskelistorna. Ska ni med? –Får vi det? - Visst, kolla bara på stjärnan i sängen, så fixar jag hit er med datorn. Det snurrar till och sedan känns som att vi är i Örjans dator. Vi ser samma saker som Örjan ser. Vi går förbi nissehuset, där några nissar kokar gröt, vi ser några renar som tränar på höga hopp och sedan möter vi en tomtenisse… som precis får skägg. - Grattis Sven, 15 år idag? frågar Örjan. Nissen nickar stolt och känner på sitt nya skägg. Där ser ni, säger Örjan med datorn vänd mot oss och blinkar. Man får faktiskt skägg när man fyller 15 år. Nu är vi framme vid tomtens röda, mysiga hus. Örjan knackar på och vi går in. Inne hos tomten är det julpyntat och välstädat. – Vad fint, viskar jag. – Klart det är, det är ju Jultomtens hus, viskar Örjan tillbaka. Tomten sitter i sin stora fåtölj och sover. - Titta Dina, säger Lion. Tomten sover ju! Kommer du ihåg dikten som fröken läste? ”endast Tomten är vaken”. Det stämmer ju inte. Han sover. Örjan harklar sig och Tomten vaknar. - Tjenare, säger Örjan. Här kommer mer listor. Tomten gäspar och Örjan säger: Vi har besök idag. Sedan vinkar han till oss och säger – Häpårä och i det samma slocknar de lysande stjärnorna i min säng.
18 december
- Örjan kommer nog inte ikväll heller, säger Lion när vi borstar tänderna. - Det gör inte så mycket, bara vi får följa med honom istället, säger jag. Vi säger godnatt till mamma och pappa och klättrar upp till loftet. Redan när vi kommer upp för stegen till loftet, ser jag hur det lyser och glittrar i min säng. Örjan väntar nog på oss. Jag öppnar mitt täcke och där är han. Han har inga solglasögon på sig, men annars ser han ut precis som han brukar. – Tjenare, säger han. Läggdags va´? Imorgon kommer jag hem till er igen och vet ni, då blir det tre glas julmust. Han ler jättestort när han säger det. Örjan måste verkligen älska julmust. Idag sitter Örjan redan inne hos Tomten när han snurrar in oss i datorn och idag är Tomten faktiskt vaken. - Men, var är de då, undrar tomten med sin djupa röst och ser sig omkring. Var är barnen? - Ja, inte har jag släpat med dem hit personligen, säger Örjan. Barnen är hemma på sitt rum och vi är här Bredvid, precis så som det ska vara. Kolla i min dator så ser du dem. Tomten tittar på Örjans dator och så ser han oss. Han ser glad ut. - Hoho, god jul i förskott, säger han och vinkar. Jag och Lion vinkar tillbaka. Tomten skrattar och säger: Önskestjärnor är inte så dumma. Tur att Örjan kan fixa med sånt. Tomten skrattar igen. Men att Örjan kunde läsa sagor… det visste jag inte. Örjan ser lite sur ut och säger: - Vad är det för roligt med det då? Idag kan jag förstås inte läsa någon saga, det är ju därför de får följa med hit. Men annars fixar jag ju allt, överallt, underallt och hela tiden. Nu måste jag fixa vidare, säger Örjan och tittar på oss. Har släpat papper hela dagen. Hoppas det blir mer sms och e-postönskningar och mindre pappersönskelistor i framtiden. Säg till era kompisar det. Inga pappersönskelistor tack. Och ni, glöm inte musten imorgon. Häpårä säger han och genast slocknar den lysande stjärnan i min säng. - Tänk att vi har pratat med Jultomten, säger Lion. - Men det är ingen som kommer tro oss, säger jag. Tänk att tomtenissarna verkligen fick skägg när de fyllde 15 år.
– Jaa, säger Lion. Vi säger godnatt och somnar nästan direkt.
19 december
Tre glas julmust står i vårt rum. Vi längtar verkligen efter att få träffa Örjan på riktigt igen.
- Titta, nu kommer han, säger Lion. Och det gör han. Han kommer åkande i luften på renmobilen Reino och knackar hårt på fönstret. Vi öppnar och släpper in honom. Det regnar ute och han är alldeles blöt. – Fy vad blött. Det skulle vara förbjudet att vara så blött. Tjenare förresten. Har ni saknat mig? Vi nickar. Har ni must? Han får den och fortsätter: - Tur att Reino tappade lite önskestjärneglans i din säng Dina. Önskestjärneglans? Så det var önskestjärneglans som gjorde stjärnor i min säng. Kommer det alltid att vara kvar i min säng Örjan? – Tyvärr, tror inte det, svarar han. Bara tills jag har sagat färdigt. Vi tycker att det låter lite sorgligt. Snart får vi inte träffa Örjan mer.- Jag vill att du alltid ska komma hit och berätta sagor, säger jag. - Vilken himla tur att ni inte önskade er det, skrattar Örjan. Han dricker lite must och fortsätter: Kul att träffa tomten va´? - Jaa, säger vi. Det var verkligen roligt. Örjan dricker upp hela ena mustglaset i en enda klunk. - Örjan, säger Lion, varför tycker du så mycket om julmust? - Det kryllar ju av vitaminer i julmust. - Gör det? - Japp.
- Vilka vitaminer då? - De vanliga såklart. Ska jag berätta sagan nu, eller ska vi prata vitaminer? Saga, säger vi. Vart var vi nu då? - Örjan, säger jag, sover Tomten mycket? Örjan ser förvånad ut. Nej, säger han sen, bara när han är trött. - Men han sover ibland i alla fall? frågar Lion. - Klart han gör. Örjan öppnar datorn och visar påskkärringarnas hus. Påskkärringarna sitter på olika ställen i det stora rummet med kitteln och de ritar med kritor.
- Vad gör de, undrar jag. – De ritar, säger Örjan. Den här julen bestämmer sig påskkärringarna för att ge varandra julklappar. – Ska de ge varandra teckningar i julklapp?
- Japp. Gissa vad de ritar??? Ägg, såklart! – Åh typiskt påskkärringar, suckar jag. - De försöker i alla fall, säger Örjan och dricker upp det sista glaset med must. Och en sak har vi allihop gemensamt: Musten! Julmust och påskmust, det är energi för oss alla. Och snipp snapp snut – så är musten slut. Örjan reser sig, tar renmobilen och klättrar ut. Häpårä säger han och så far han iväg.
20 december
Den här kvällen vill Örjan att jag och Lion ska läsa en saga för honom. Han säger att han har lite ont i halsen. Vi tror att han är väldigt trött efter allt fixande. Det är ju ändå den 20 december och en fixartomte har nog väldigt mycket att göra vid den här tiden på året. Vi läser sagan om det lilla träsktrollet Hillevi för Örjan och han ser nöjd ut där han ligger i Lions säng och dricker julmust med ett långt blått sugrör. Inte så dumt att få höra en saga på kvällen, säger han när vi har läst färdigt. Det har ni människobarn hittat på bra. Vi har tagit med oss knäck och ischoklad upp till loftet och Örjan tycker att det är jättegott. Fråga mig något, säger Örjan. Jag har så ont i halsen, så jag orkar inte berätta av mig själv. Lion och jag funderar och så kommer jag på en fråga: Örjan, varför har påskkärringar så röda kinder? Men det är ju solklart, säger Örjan. Sitter man stilla och fryser i ett kallt kråkslott en hel vinter, då blir man röd om kinderna. De blir fina igen till sommaren. Lion undrar varför alla tycker mer om julen än om påsken? Örjan säger att det gör inte alla. På vintern finns det inte så mycket roligt att göra. Det är mörkt och kallt och man måste ha en massa mys att göra hela december för att man ska stå ut. På påsken kommer det blommor och solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är ljust och lite varmt och alla människor är glada. Då behöver man inte tänka och längta så mycket som man gör i december. Lion och jag tycker att det låter ganska klokt. Är det bara Lucia som kan använda Viteln? Kan inte du bli ren i den Örjan, eller påskkärringarna? – Nej, den funkar bara på Lucia och tärnorna, men det skulle allt spara en massa tid för en fixartomte att slippa duscha och tvätta sig hela tiden. Då hör vi plötsligt mammas röst nedanför stegen. - Vad gör ni barn? Pratar ni med någon? Hjälp, vad ska vi göra? Hon får inte se att Örjan är här. Lion ropar tillbaka - Nä, vi leker att vi intervjuar varandra. - Jaha, men bara en liten stund till, ropar mamma, sedan måste ni sova. Jaa, då. God natt mamma. Örjan skakar på huvudet. Inte bra att ljuga för sin mamma Lion. Sanningen är bäst vet du. - Ja, men hon skulle aldrig tro mej om jag sa att du var här . – Nä det skulle hon inte, men det är en annan femma. Nä, tack för idag, nu måste jag fixa vidare. Häpårä! säger Örjan, tar Reino och åker iväg.
21 december
Häpårä, säger Lion till mig när han kryper ner i sängen. - Häpårä själv, säger jag till Lion och tänder adventsljusstaken i fönstret. Precis då kommer Örjan farande. Hans gråa skägg blåser i vinden. Det är nästan storm ute. – Fy, vad blåsigt det är idag. Det skulle vara förbjudet, säger han när han klättrar in genom fönstret. Är musten klar? Örjan får sitt glas och frågar vad vi vill veta om Landet här Bredvid idag. – Blir ni aldrig trötta på att äta gröt Örjan? undrar jag.
- Neej, svarar Örjan. Gröt är gott. Gröt är nyttigt och gröten är vit, precis som vintern. Så finns det ju tusentals olika sorters gröt. - Va´? Gör det? Vi brukar äta mannagrynsgröt och havregrynsgröt och ibland risgrynsgröt, säger Lion. - Nej, inte sån gröt, säger Örjan. Jag menar karamellgröt och rödgröt och apelsingröt och gladgröt och lysandegröt, ja, all gröt man kan tänka sig. - Det skulle jag också vilja smaka, säger Lion. Hur ser gladgröt ut? - Den ser glad ut förstås, säger Örjan. Man blir glad av den och den smakar glatt förstås. Just när Örjan berättar om hur olika slags grötar smakar, kommer pappa uppklättrande till loftet. – Hej, ungar. Nu tänker jag överraska er med en saga. Roligt va´? Roligt? Neej, det är verkligen inte roligt. Vad ska pappa säga när han ser att det sitter en liten skäggig gubbe, med skinnjacka och solglasögon på golvet i rummet och pratar om gröt. Lion och jag säger ingenting. Vi håller nästan andan. - Vad ni är tysta, säger pappa. Blev ni så förvånade att jag ville läsa en saga för er? Pappa verkar inte se Örjan. Då kommer jag ihåg vad Örjan har berättat. Vuxna ser ju bara det de vill se. Pappa ser inte Örjan. Så dumt. Örjan sitter ju där, alldeles framför honom. Pappa börjar läsa en tråkig saga som Lion och jag har hört tusen gånger förut. Örjan sitter kvar en stund och lyssnar, men sedan verkar han också tycka att sagan är tråkig. Han gäspar, reser sig upp, tar Reino och smyger nedför loftstegen. Han viskar - Häpårä. Sedan är han borta. Lion somnar innan sagan är slut. Jag ligger vaken och tänker på Örjan. Hoppas han kommer tillbaka imorgon. Det måste han. Hoppas han inte tror att pappa ska läsa sagorna nu. Men vi önskade faktiskt en saga varje kväll tills mamma var frisk. Örjan måste komma tillbaka. Han lovade ju.
22 december
- Undrar om Örjan kommer? viskar Lion. – Det måste han, viskar jag tillbaka. – Tänk om han tror att pappa ska läsa sagor nu då? viskar Lion. Igår hade pappa klättrat upp till loftet för att läsa godnattsaga för oss. Han som aldrig läser sagor annars. – Han måste komma, viskar jag till Lion. Sedan klättrar jag upp till loftet. Loftet är det bästa rum man kan tänka sig att ha. Det är som en egen mysig lägenhet inne i huset. När jag kommer upp… är Örjan där. Han sitter redan mitt i rummet med benen i kors och väntar på oss. Vilken tur. - Lion, kom, ropar jag nedför stegen. – Tjenare, säger Örjan och ler. Han tar glaset med must som Lion bär upp och tar en stor klunk ur det. Must är gott, säger han. Godare än glögg faktiskt. På tal om glögg förresten, säger Örjan, en gång tog all rödfärg slut i Tomtebyn för att alla nissar var förkylda samtidigt. Alla hade röda näsor, så all rödfärg gick åt till röda näsor. Det året gjorde vi vit glögg istället för röd. Vi trodde inte att människorna skulle gilla den, med det gick visst lika bra med vit glögg. - Jag tycker att glögg ska vara röd, säger Lion. Örjan, vad ska du göra när det blir sommar, undrar jag. - Jag ska fixa lite, göra nya leksaker. - Gör du leksaker? undrar Lion. - Visst. Inget konstigt med det. Vi har en uppfinningsverkstad, där vi hittar på nya leksaker varje år. Vi kan väl inte ge bort samma saker varenda jul heller? Det skulle väl inte vara så kul att få en kortlek med röda hjärtan på varje år. Nä, tänkte väl det. Sen ska jag åka lite kors och tvärs och hälsa på stjärnor och svarta hål och några andra som känner sig lite ensamma. Jag kanske kommer hit en sväng också, kanske redan runt påsk för att dricka lite påskmust och kolla lite på påskkärringarna. Förresten, jag har med mig en överraskning till er idag. En överraskning? Vad kan det vara? Örjan öppnar fönstret och säger – Kom in. In genom vårt sovrumsfönster kliver Lucia, med lysande krona i håret och en bricka med lussebullar på. Hon är ännu vackrare än på datorn och det riktigt strålar om henne.
- Jag vill bara tacka er så mycket för hjälpen när det var lucia. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er. Hon ställer ner brickan med lussebullarna på Lions säng. Då piper det till i Örjans dator. En nödsignal! Örjan ser lite orolig ut och säger: - Jag måste pysa iväg. Det är trubbel med släden. Slädtrubbel alltså. Måste fixa lite. Lucia, du får följa med mig. - Trevligt att träffa er Lion och Dina, säger Lucia. - Häpårä, säger Örjan och sen klättrar de ut till Reino som väntar i luften utanför.
23 december
Mamma är frisk. I alla fall så frisk att hon kan ta sig upp till loftet och läsa en saga. I vanliga fall skulle det ha varit toppenbra, men nu betyder det något helt annat. Att Örjan inte ska komma mer. - Vi har ju inte ens gett honom någon julklapp, säger Lion. Nej, det har vi inte. Mamma kommer upp och har med sig en ny bok. Den handlar om tomtens renar. Vi kryper ner i våra sängar och lyssnar. Det här är ju jättemysigt, tänker jag. Egentligen. Att få ligga i sin varma säng kvällen före julafton och lyssna på när mamma läser en godnattsaga Ändå känns det inte riktigt bra. När mamma har läst färdigt, sagt godnatt och klättrat ner för stegen, hör vi plötsligt ett konstigt ljud. Det kommer ifrån ena hörnet av loftet. Det låter som om någon snarkar. Vi smyger dit och där ligger Örjan och sover. - Han är här! säger jag så högt så att Örjan rycker till och vaknar. - Såklart, vad trodde ni? säger Örjan. - Men, vi önskade ju bara att få en saga tills mamma kunde läsa igen och idag har hon ju läst för oss. - Jo, jag märkte det, säger Örjan och sträcker på sig. Det var en jättemysig saga, synd att den inte var sann bara. - Var den inte? undrar Lion. - Tomten har väl ingen ren som heter Hubert, säger Örjan. Ni vet ju mycket väl hur det ser ut i Landet här Bredvid. Jo, vi har ju faktiskt fått se på Örjans dator hur det ser ut på riktigt där. - Gick det bra med släden igår Örjan, undrar jag.
- Bra och bra. Den behöver lagas ordentligt. Jag håller på och fixar i uppfinningsverkstaden. Annars får vi åka kvast. Påskkärringarna ska hjälpa oss att dela ut paket om vi inte får släden hel. Ni kanske ser dem imorgon. Man ser bara det man vill se, vet ni. Finns det must? - Vi trodde inte att du skulle komma idag, säger jag, så vi har inte gjort i ordning någon must. Varför kom du hit i alla fall Örjan? Örjan rycker på axlarna. Har ni verkligen ingen must?
- Jo! vi har faktiskt en mustflaska kvar i garderoben. Lion hämtar den och ger den till Örjan.
- Örjan, det var världens godaste lussebullar vi fick igår av Lucia. – Självklart, säger Örjan.
– De smakade liksom glitter och ljus och jul och Lucia på något sätt. – Japp, säger Örjan. Och nu kom jag på varför jag kom hit. Han tar fram två smala, varma glas med lock på. Här. Smaka. Det här är gladgröt. Häpårä, säger han sen, tar Reino och åker sin väg. Jag och Lion tittar efter honom och sedan smakar vi på gladgröten och skrattar en lång stund. Man blev verkligen glad, väldigt glad av gladgröt.
24 december
Det är julafton! Vi har fått paket i strumpan av Tomten. Det är varsin sagobok. Tomten har skrivit God jul Dina från Tomten i min bok och God jul Lion från Tomten i Lions bok. Vi har köpt en julklapp till Örjan. Must, såklart. Julafton är annars som den brukar vara hemma hos oss. Toppen. Det mesta är som vanligt igen. - Vad tror du att Örjan gör idag? frågar Lion.
- Vet inte, men jag hoppas att han kunde fixa släden, säger jag. Igår fick vi smaka gladgröt. Örjan hade med sig gröt som skulle smaka glatt. Det smakade … glatt. Det liksom bubblade och hoppade i magen. Lion och jag fnissade och kom på roliga saker. Man blev glad av att äta gladgröt och den smakade verkligen glatt. Inte konstigt att de kan äta gröt så ofta i Tomtebyn. När kvällen kommer är vi proppmätta av all julmat. Vi öppnar några julklappar och sedan läser mamma en saga ur Lions nya sagobok och vi kramas godnatt. När mamma har gått ner öppnar jag fönstret och ropar – Örjan! Örjan! Då hörs en röst precis bredvid fönstret. - Ni ropade på mig och här är jag. Vad vill ni? Och sen ler han och klättrar in genom fönstret. - Vi vill säga god jul och tack så jättemycket! säger jag. Sen räcker vi fram fem flaskor must. Med fina snören omkring. Örjan blir glad. Så glad att han nästan gråter. - Åh, must, det är det bästa jag vet! Jag har aldrig fått någon julklapp förut. Tack så mycket. Nu ska ni få något, säger han och går fram till min säng. Där strör han ut lite önskestjärneglans. Sedan gör han samma sak i Lions säng. Om ni saknar mig, kan ni önska hit mig. Men inte för ofta, jag måste fixa också vet ni. Vilken present! Den bästa julklappen! Jag ger Örjan en stor kram och det gör Lion också. - Häpårä, säger han, tar Reino och klättrar ut genom fönstret och flyger iväg. Vi tittar efter Örjan tills han bara är en liten prick. Då händer något konstigt. Först börjar det blåsa kallt och sedan kommer något virvlande i luften. Något som skriker och skrattar samtidigt. Något som luktar ägg… Det är åtta påskkärringar som åker kvast med tomteluvor på huvudet. De kastar paket till varandra och gör volter i luften och ropar God jul med sina kraxiga röster. Vi vinkar åt dem och de vinkar förvånat tillbaka. Som om ingen har sett dem förut…
- Man ser bara det man vill se, ropar jag. God jul påskkärringar! De ropar God jul till mig och Lion och kastar in en pappersrulle med rosett omkring. Det är en teckning. Vi vecklar upp den och på bilden har de målat ett ägg.
