I

Han väntade och han hade väntat länge. Snart var tusen jordeår gångna och hon skulle bli den tionde att kallas till gemenskapen. Profetian om platsens undergång höll på att uppfyllas och han saknade ännu ett par medhjälpare. Han behövde henne och följde varje steg hon tog på avstånd. Lågan brann tydligt och klart i hennes unga, sorgsna bröst och han var säker på att hon var en av dem han väntat på.

Det var den 2 juli i nådens år 1423. Solen sträckte sina varma strålar mot Sverige och i synnerhet mot den lilla platsen Tingvalla i Värmland. Uppe på Lagberget låg tingsplatsen och där var sommarhettan nästintill olidlig. På Lagbergets krön fanns inga skuggande träd eller hus utan bara kalt berg och ett bord utformat i sten. Platsen Tingvalla var urgammal och här hade värmlänningarna samlats under lång tid för att hålla ting, men också domstol. 
Denna varma högsommardag stod Stina Jönsdotter i händelsernas centrum och folk hade kommit långväga för att få en skymt av henne. Hon var inte mycket att se på tyckte de och besvikelsen var stor när barnamörderskan varken skrek eller domderade utan stod stum, tunn och intetsägande med hängande axlar i sliten grå linnesärk och kisade mot solen. Människor och fä flockades omkring henne, knuffades, kastade glopord och spottade på henne för att framtvinga någon slags reaktion. Stina Jönsdotter var ensam mot hela världen. Inte ens herrskapsfolket hade kommit till hennes undsättning eller gott i god för henne. Det var den 2 juli och hon stod inför rätta för barnamord.
Hon såg på tingsordföranden som med hög stämma förkunnade domen. 

Livet hade sannerligen inte varit enkelt för den föräldralösa Stina. Lättare blev det inte den dagen när hon bykade herrskapets kläder vid älven och överraskades av konungens sändebud som stannat till vid Stora älv för att vattna sin fåle.
Stina var egentligen bara barnet, 14 år gammal, men smärtan och skammen över det som hände vid älven fick hennes unga själ att åldras. I samma stund övergreppet skedde blev Stina en av dem, en av de uråldriga, men det visste hon ännu inte. 
Det hon med säkerhet visste var att det inte fanns någon framtid för en sådan som hon. Hon var trolovad med sin kusin Emund och bröllopet skulle hållas på gården i augusti.
Stina hade dolt sin växande mage och planerat den enda utväg hon kände, att vänta ut barnets födelse och i ensamhet dränka det i älvens brusande vatten.
Att berätta sanningen om vad som inträffat för Emund eller herrskapet var inget alternativ. 
Nu när herrskapet uteblivit vid tinget förstod hon att hon enkom varit en börda för dem. Förutom att hon var fattig och föräldralös fick hon ofta höra att hon var både oskön att skåda och oduglig till arbete. Att hon överhuvudtaget fått komma till gården berodde endast på herrskapets goda kristna vilja och vänliga sinne.
Värkarna startade en dag strax efter midsommar när hon med stor möda slagit sig ner på den gamla mjölkpallen i lagården. Beda, den gyllenbruna kon som nyss fött tvillingkalvar, hade mycket mjölk att ge och hon råmade otåligt på att få bli av med lite av överflödet. När värkarna ökade i intensitet och tidsintervallen mellan dem bara var någon minut lämnade hon mjölkpallen och den halvfulla spannen med mjölk och sprang ner mot Stora älv till ljudet av Bedas klagande råmanden. Hon såg sig om, men glömde att se mot slänten där gårdsägarens tioåriga dotter Ragnhild lekte bland fåren. Ragnhild såg nyfiket efter den springande Stina och skyndade efter henne.
Stina hade precis lyckats få ut såväl unge som moderkaka och stod äcklad med alltihop i handen i knädjupt vatten när hon hörde Ragnhild skrika gällt och starkt.
- Hjälp, hon dränker sitt barn!! 

Stina hann tänka att flickans röstresurser kunde kallat in hela Tingvallas boskapsbesättning från åkerlyckorna innan hon förskräckt tappade både barn och fattning i det oroliga vattnet. 
Ragnhild rusade ut i vattnet efter barnet men hann inte fram utan fick hjälplöst se på när det drogs med av de virvlande strömmarna och försvann ned mot älvens botten. Oturligt för Stina lyckades Ragnhild däremot fånga upp annat som kunde användas emot henne, moderkakan, och det var på så vis herrskapet fått veta vad som hänt. 

Nu stod Stina här i värmen på Lagberget och väntade på domen för sitt brott. Datumet var den 2 juli och folkmassan på berget jublade när domaren förkunnade att hon skulle dömas till döden för barnamord. Det fanns ingen i hela världen som skulle hjälpa henne eller gå ed på att hon inte bedrivit dubbelt hor. Hon såg hur Emund och hans familj avlägsnade sig från platsen och kände sig tom. På domstolens fråga om hon hade något att säga till sitt försvar teg hon och fortsatte att kisa mot solen. Snart skulle det bära av mot Galgberget där hennes korta liv skulle ändas.
För Stina gjorde det detsamma, hon hade varit död ända sedan Ragnhild upptäckt hennes hemlighet. 

När snaran lades om halsen slöt hon ögonen och kände till sin förvåning hur hon omgavs av ljus.
– Var hälsad Stina.

Strax innan hennes livstråd klipptes av log hon och lät sig föras bort av De uråldriga.

II



Det var den 2 juli i nådens år 1593. På Lagberget rådde febril aktivitet. Hertig Karl var i antågande till Karlstad i praktiska ärenden och följet närmade sig den gamla stenbron i norra delen av staden på väg mot kungsgården i hertigdömet Värmland.
Pigan Agneta var svettig över dagens mödor. Ända sedan sändebudet stormat in samma morgon och meddelat att Karl var på väg hade det fejats, tvättats och kokats i Herrgården. Allt var tvunget att vara perfekt när hertigen anlände. På Kungsgården visste man att hertigen kunde bli ursinnig om inte allt var i sin ordning och nu ryktades hästarna, vagnarna putsades och förvaringen av mat och spannmål i härbrät sågs över. Björkris sopade golven rena, räkenskapsböckerna gicks igenom och förtäring fanns i överflöd för att fira hertigens ankomst till staden som bar hans namn.
Om Karl blev ursinnig fanns risk att någon stackare miste livet och Agneta ville inte vara denna någon. Inte idag. Hon sneglade snabbt mot Jon, drängen som var något år äldre än hon själv och som hon hade ett gott öga till. Hon fick en snabb blinkning tillbaka. Agneta log, blev lite yr och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen innan hon försvann vidare in mot stora salen med en gryta vatten som skulle utgöra grunden till kvällens första rätt, kålrotssoppa. 

Jon hade huggit ved hela förmiddagen och nu ägnade han eftermiddagen med att stapla den inne i herrgården, men också ute i vedbodarna. Han visste att hertigen var sträng och inte alltid en rättvis härskare, men om Jon spelade sina kort väl fanns också möjligheter till befordran. Jon repeterade skyndsamt tio Guds bud och deras innebörd, något han visste att Karl var noga med att alla vid kungsgården skulle kunna. Jodå, de satt kvar i minnet.

Det var alltid en rolig men också besvärlig tid när hertigen kom till Karlstad. Hans nyckfulla humör kunde få honom ur balans på en sekund och den banalaste småsak kunde sluta i en avrättning. Jon hade sett det med egna ögon. Han lekte en stund med tanken att fråga hertig Karl om att få äkta Agneta men förkastade idén som både farlig och dumdristig. Vem var han att tilltala en hertig?
Hertigen kunde också både ljuga och ändra inställning under en blinkning så det var inte värt att ta risken.
Jon beundrade ändå hertig Karl. Hela hans person utstrålade manlig självsäkerhet, makt och ledarskap och hans rikedomar ökade stadigt genom nyinskaffade bruk och nyanlagda städer.
Jon tänkte att Sveriges nya kung, den katolske Sigismund snart skulle få en mäktig utmanare. Han anade att Karl inte tänkte nöja sig med att vara småstadshertig i Värmland, Närke och Sörmland, nej, Karl ville mer. Han ville ha allt. Han ville ha hela Sverige.
Jon gav sig av mot vedboden med en ny trave ved i famnen och upptäckte att dörren stod på glänt. Märkligt, stängde han den inte senast han var där? Sådant slarv skulle Karl kunna avrätta honom för. Av någon oklar anledning bestämde han sig för att kika in i dörrspringan istället för att gå in.
Chocken över vad han fick se, gjorde att han höll på att tappa vedtraven. Han sansade sig och backade ett par steg. Därinne var drängarna Pehr och Anders i full färd att utföra det onämnbara och det otillåtna. Hur vågade de och just idag? Jon såg ner mot sina slitna näverskor och funderade snabbt. Skulle han skvallra för hertigen och vad kunde han isåfall få ut av det? Kanske skulle hertigen belöna honom med att få fria till Agneta? 

Pehr var dock hans egen lillebror och Anders var ju en god och lättsam vän, men det de gjorde därinne var sannerligen förbjudet och skamligt. 
Jon backade ytterligare från boden och bestämde sig för att tiga, när en fast hand lades på hans axel. Han ryggade tillbaka och vände sig om.
Där stod hans husbonde och försörjare i egen hög person. Karl var hemkommen och redan ute på en första inspektion av herrgårdens ekonomibyggnader. Jon frigjorde darrande vänster hand från vedtraven och pekade mot boden. Hertig Karl förstod att något otillbörligt försiggick och tog fyra bestämda steg och slet upp dörren på vid gavel. Med fasa och stigande ursinne fick han med egna ögon se den akt han så innerligt avskydde. 


Samma kväll lämnade både Anders och Pehr jordelivet.

Jon var otröstlig, varför hade han sträckt ut fingret och pekat? Varför?

Precis som övriga på gården blev han tvungen att bevittna avrättningen.
Det sista han såg av sin lillebror var märkligt nog inte uttryck av rädsla eller skräck, utan ett leende. Pehrs livstråd var kapad, men en större väv hade tagit form. Pehr var väntad och omgiven av De uråldriga. Inom kort skulle gemenskapen vara fulltalig och tiden för uppdraget var nära.

III



Den 2 juli i nådens år 1730 invigdes Karlstads nya domkyrka uppe på Lagberget. Det var samtidigt Persmässomarknad i staden och många människor i rörelse. Efter den stora stadsbranden ett tiotal år tidigare talade flera faktorer emot att återuppbygga domkyrkan på samma plats.
Marken nere vid Klarälven var vattensjuk och kyrkan drabbades ständigt av såväl översvämningar som bränder. Domkyrkan flyttades därför upp på berget, till tingsplatsen där hertig Karls kungsgård tidigare varit belägen.
Flytten var dyr och farsoter, krig och hungersnöd utarmade ständigt den skrala kyrkokassan. 
Ansvarig för kassan och kyrkans räkenskaper var den drygt fyrtioårige domkyrkosysslomannen Johannes Hasselström. Privat var han lite av en ekonomisk slarver, men när det gällde Domkyrkans ekonomi var han noggrannheten själv.

Domkyrkans byggherre, den tyskfödde Christian, var en lättsam och trevlig man som Johannes tyckte mycket om och bygget av kyrkan gick planenligt.
När kung Fredrik I proklamerade att kyrkan fick bära hans namn var lyckan stor i staden. Fredriks kyrka på Lagberget i Karls stad, det var sannerligen något extra det.

Natten mellan den 1 och 2 juli arbetade gesällen Hans Hansson och mäster Olof Lind febrilt med att fästa kyrkans koppartak med järnspik. Det var ett tungt och slitsamt arbete och förutom stickor i händerna och blåmärken utfördes arbetet under tidspress och på en farligt hög höjd. De två kollegorna jobbade metodiskt en spik i taget och kanske skulle taket hinna bli färdigt innan mörkret blev alltför kompakt.

Snickarmästare Lind blickade ut över staden med munnen full av metallspik och suckade. Staden var vacker ifrån ovan, men ändå önskade han sig långt bort ifrån den. Ända sedan barnsben hade han fantiserat om en tillvaro fjärran från spikar och koppartak, men det ärvda yrket höll honom krampaktigt fången i samhället. Från Domkyrkans tak kunde han drömma sig bort en stund och få en glimt av den värld som existerade bortom stadsgränsens portar. Olof Lind var inte läskunnig, men han tyckte om att lyssna till de vandrare som passerade staden och berättade om orientaliska kvinnor, om ananas, lejon, klagande sånger och guldprydda städer.
Natten gick så sakta mot gryning medan molnen hopade sig på den svarta sommarhimlen och snart föll de första regndropparna. Det var dags att avsluta arbetet och det kunde inte hjälpas att kyrktaket inte blev helt färdigställt till invigningen. 

Gesäll Hans Hansson hasade sig försiktigt ner från taket på de nitade svenskskorna och klev ner på trästegen som stod lutad mot kyrkans södra kortsida. Han nickade mot sin läromästare att komma efter. Mäster Lind blickade ut över staden en sista gång just som ovädrets första blixt korsade himmelen en bit bort. Det var makalöst vackert. Han längtade sig bort mot blixtens hemvist.
I detsamma tappade han fotfästet, gapade förvånat, gestikulerade vilt och störtade handlöst mot marken.
Gesäll Hansson skrek, blundade och höll hårt för öronen för att att slippa höra den tunga dunsen av människokropp som slår i mark. Dunsen uteblev.
Hans väntade ännu en liten stund innan han försiktigt vände sig om på stegen och kikade ner. Där låg hans mästare, men han var inte ensam. Ett märkligt ljussken dansade kring honom på marken. 
De uråldriga var nu fulltaliga och hälsade Olof välkommen in i gemenskapen.

IV

Den 2 juli någon gång i mitten av femhundratalet levde en ung kung i de västra delarna av mellersta Sverige. Hans namn var Harald, en reslig och förmögen yngling, med den tidens mått mätt. Han hade blont hår, blågrå ögon och stora händer. Sin position hade han ärvt från sin farbror som också varit en stor ledare. Harald fick över en natt ta över farbroderns roll när denne kallblodigt mördades vid ett bakhåll påväg mot Norge. 

Denna något regniga högsommardag var Harald påväg till häst mot Dye, där de olika grupperingarnas ledare stämt möte för ting vid Domarringarna.
– Fåki! 

Harald ropade efter hunden som sedan åtta år tillbaka varit hans trogne följeslagare. Spetsen kom genast rusande ut ur det prasslande lövbuskaget vid sidan av den upptrampade skogsstigen och slöt upp vid sin husbondes sida. Äntligen var de framme. Resan hade varit lång och besvärlig och han såg på solens position att de var sena. Harald och hans åtta män satte av.

– Var hälsad Sten den store.
– Var hälsad kung Harald.
– Var hälsad Sverre, kung Knuts son.
– Var hälsad kung Harald.
– Var hälsad Sigurd den starke.
– Var hälsad kung Harald.
– Var hälsad kung Vendelkråka.
– Var hälsad kung Harald.

Stämningen var god i sällskapet när ledarna och deras män slog sig ned på marken för förhandlingar. De började väl och bra beslut undertecknades genom kraftiga handslag. När äganderätten till egendomen vid Hammar kom på tal utbröt dock osämja och meningsskiljaktigheterna förändrade dynamiken i gruppen.
Harald kände sig illa till mods, något var inte som det skulle och när snabba blickar utbyttes i samförstånd mellan andra ledare förberedde sig Harald mentalt för strid. Det han inte räknat med var att hans egna mannar skulle vända sig emot honom. 

Harald övermannades och han förstod att en sammansvärjning emot honom var uppgjord redan före mötet. Inom loppet av några andetag stod han inför rätta och dömdes till döden. Anledningen påstods, förutom att han förklarat sig som rättmätig ägare till Hammar, vara att han konspirerat mot en av de andra ledarna, kung Ottar Vendelkråka.
Tinget beslutade att Harald skulle straffas med sitt liv och Harald insåg att domstolsplatsen var tänkt att bli hans sista vilorum. 
Känslan av att bli förrådd och övergiven av sina egna var allt annat än angenäm. Harald förbannade sin naivitet och slöt ögonen när händerna bakbands på ryggen. Fåki kröp tätt intill sin husse och gnällde ynkligt när bödelns vassa klinga stöttes in i husbondens bål.
I samma stund skedde något märkligt. Ett uråldrigt sken med en sällsam låga flammade upp inför hans inre syn. Den kallade på honom. Harald böjde sig blixtsnabbt mot lågan och sveptes in i dess vänliga sken. Han var omsluten av ljus och kände ingen smärta när svärdet vreds om inne i hans varma kropp. Tvärtom.
Banemännen fick till sin förvåning åse en döende leende kung när fjärran röster ur det förgångna hälsade Harald välkommen som ledare för De uråldriga. Ett uppdrag som accepterades villigt med villkoret att hunden Fåki fick förbli en följeslagare.

Harald blev den förste av tolv människor i en gemenskap som bar framtiden och möjligheten att förändra tidens gång i sina händer.
Det var hans uppgift att finna de övriga med missionen att bryta en gammal förbannelse, en profetia som skapats för längesedan på kullen vid Dye domarring.
Vilka som eftersöktes kände han inte till, inte heller hur såg de ut. Ägde de kanske speciella egenskaper?
Var de gamla? Var de män?

I århundraden sökte han febrilt efter den första av dem och bevakade allt som skedde runt platsen vid Stora älven. Väntan var olidlig, men oron över att misslyckas försvann i samma stund han ett halvsekel senare uppfattade en säregen ton och återsåg det sällsamma ljus han själv upplevt vid tingsplatsen.
Där var hon ju, Brynhild. I hennes bröstkorg flammande lågan och han var säker på att hon var den han sökte. När hennes korta livspromenad ändades genom halshuggning med yxa fångade han henne i sina armar.
– Välkommen Brynhild. Du är väntad!
Brynhild log till svar och lät sig fångas.

V

Det som inte fick hända skedde i nådens år 1865.
Mitt i högsommarvärmen och i förberedelserna inför den stundande Persmässomarknaden flammade elden hastigt upp inne i ett av stadens bagerier. Branden spreds snabbt till närliggande hus och snart stod hela kvarter i lågor. Katastrofen var ett faktum.

Årets marknad var efterlängtad och staden sjöd av förväntan. Den 2 juli var en het sommardag och i staden fanns extra av allt. På torget såldes varor från hela landskapet och vid militärområdet Trossnäs skulle det bli fest med dans. Befolkningen hade tänkt på och ordnat med det mesta, utom möjligen samordning, redskap och beredskap i händelse av en brand. 

Den här sommarförmiddagen var många invånare församlade i Domkyrkan där årets konfirmander firade nattvardsgudstjänst. Vice pastor Höjer ledde gudstjänsten men avbröts plötsligt av tornväktarens klagande klämtande i kyrkklockan. Varningssignalen skapade viss förvirring och kyrkan utrymdes. Dock togs händelsen med ro, branden var ju en bit ifrån kyrkan så en del stannade kvar och nattvardsgudstjänsten fortsatte och fullföljdes.

Stadens invånare förstod inte där och då att generationers slit, byggande och umbäranden snart skulle vara förgäves och omvandlade till aska och ruiner. De anade inte heller att en gammal profetia var sann och på väg att gå i uppfyllelse, att tiden för undergången var inne. Klarälven och Vänern hade stämt träff som bittra fiender på Karlstads torg.
Staden skulle brinna, sjunka, slukas av älven, försvinna ut i innanhavet och vara borta för all tid.
Om Karlstadsborna hade vetat allt det, hade de troligen inte tagit tornväktarens varning med ro.
Men, för staden fanns ännu hopp. Tolv människor ur det förgångna var givna ett unikt uppdrag, att försöka bryta förbannelsen genom en urstark kraft, De uråldrigas låga. 


Vid den öppna platsen i skogen vid Dye, var det lugnt och stilla den 2 juli 1865. Harald slumrade under granarnas rogivande susningar när de första tecknen anades. En ovanlig doft, en fjärran ton och en dämpad viskning. Signalerna var subtila men tydliga. Harald öppnade ögonen och reste sig ur sin viloplats. Han lyssnade och nickade, borstade jorden från sina kläder och såg sig omkring. Det var dags. Dimman låg tät över Domarringen som i övrigt såg likadan ut som trettonhundra år tidigare, sånär som på stenarnas placering.
– Fåki du trogne, kom.
Den trogne följeslagaren dök genast upp vid hans sida. Hunden var ett alltid lika kärt återseende. Även om de arbetat tillsammans när de utvalda kallats till tjänst, var det inte särskilt ofta de sågs. Harald strök kärleksfullt spetsens mjuka päls med handen och hunden besvarade hans beröring med att buffa tillbaka med nosen. Harald såg ut över dimman och slöt ögonen.
– Brynhild du kunniga, kom.
Ur dimmorna bakom en högrest sten dök en böjd kvinnogestalt upp i medeltida klädnad.
– Var hälsad kung Harald.
Harald nickade och slöt ögonen på nytt. 
Siluetter från förr uppenbarade sig vid sten efter sten. De uråldrigas lågor brann intensivt inom var och en av dem. De tolv var äntligen samlade och redo.

Inne i Karlstad misslyckades invånarna kapitalt med att släcka elden och gård efter gård sattes i brand och ödelades. Den röde hanen rasade genom träsamhället och slukade såväl brandsprutor som sunt förnuft. Hettan var olidlig. Borgmästaren telegraferade och sände bud om hjälp. Från Lagberget flyttades kyrkans inventarier och dokument till kålgården vid Pråmkanalen. Kyrktornet tog eld av gnistregnet och när klockorna föll med en öronbedövande smäll visste också invånarna att domedagen var kommen.

De uråldriga tog då varandras händer och förflyttade sig in mot stadens centrum. Klockornas fall var signalen de väntat på. Förändringens och framtidens vindar hade fått blåsa genom Karlstad och nu var det tid att verka och bryta förbannelsen.

De tolv lät sina korta livstrådar knytas samman och skapade en tät väv i ljusa nyanser där styrkor som omsorg, mod, längtan, kärlek, hopp, trygghet, vishet och godhet sammanfogades i ett slitstarkt täcke. De skyndade iväg åt varsitt håll med väven i händerna och sträckte ut den i alla riktningar. Snart låg livets väv som ett tunt, men outslitligt flor över stadens marker och vatten och skyddande allt som kallades Karlstad. 

De flammande lågorna lyftes ur deras bröst och sammanflätades i det heta gnistregnet. Snart utkristalliserades två konturer i luften framför dem, undergångsprofetian skriven med glödande skrift och en besynnerlig fackla, ett urstarkt uråldrigt och evinnerligt ljus. Facklans eld sprakade intensivt och kastade sig vilt mot profetian som försökte undkomma och fly in i den gnistrande blodröda himlen. Tungor av eld slickade Domkyrkans vitrappade fasad och eldslågor slungades i alla väderstreck. 

Kampen blev kort när det uråldriga ljuset övermannade profetian. De tolv såg förundrat på när den förlorade sin kraft, vittrade sönder och omvandlades till aska. Förbannelsen blåste bort över Klarälvens virvlande vatten och upplöstes i vinden. 

I detsamma bröts markens invanda mönster sönder under deras fötter och orörda vägar fann outforskade riktningar och pilade iväg längs stadens förkolnade ruiner. Harald tog facklan ur luften och satte ner den i jorden på Lagberget. Domedagen var inte kommen.

En ny tid var inne. Ingen rasande eld och inget strömmande vatten skulle någonsin förgöra platsen invid Klarälven. Och om Klarälven och Vänern en dag skulle mötas på torget inne i staden skulle de endast hälsa vänligt på varandra som två gamla bekanta. 
De uråldriga lät ett välbehövligt regn falla över den rykande staden innan de tog farväl av varandra och tackade för gott samarbete.
Uppdraget var utfört och fullbordat.
För sista gången lämnade de platsen där de levt sina jordiska liv. Nu väntade  evig vila.


På Lagberget brinner alltsedan dess ett stilla uråldrigt ljus. En låga som aldrig ska falna och facklans outsläckliga ljus symboliserar löfte om en kommande morgondag.


Vid Dye domarring finns en gammal tingsplats. Under en av stenarna, mittstenen, vilar kung Harald och hunden Fåki, två av stadens räddare.