Gudmund 1 Mos 1:1-5 


I begynnelsen skapade Gudmund. Han skapade i lera och färg och lovprisades i alla kulörer. Hans sätt att blanda ljus med mörker utmanade åskådarens fantasi, och han var mästerlig på att locka tanken längs okända stigar till ännu oupptäckta platser med hjälp av former och linjer. Han höjdes till skyarna och reste över himmel och jord. Ja, inte rent kroppsligt, för det var nu flera år sedan resor var ett alternativ för människosläktet. Trots det kände sig Gudmund fri och han brann för sitt livskall, konsten. 

Den intensiva mediabevakningen kring hans person medförde tyvärr också ett helt annat pris. Likt Ikaros flög Gudmund för nära solen, brände sig och tappade riktningen. Hur han än begagnade sina vingförsedda gåvor, bar de honom inte som förut och han föll. Gudmund susade förbi jorden påväg nedåt och kraschlandade mot marken med ansiktet före i den heta askan. Här kunde myc- ket väl historien om Gudmund har slutat, men i ett oupplyst och stökigt vardagsrum på fjärde vå- ningen stod en ensam, blank canvas på ett staffli.

Utanför Gudmunds dunkla boning var det senhöst och gatan låg öde och tom, precis som må- larduken. Öde och tom, precis som Gudmund själv. Han, den talangfulle konstnären hade satsat för hårt, med livet som insats och förlorat. Gudmund glodde enfaldigt på duken i vardagsrummet och erfor hur det helvetiska avgrundsdjupet inom honom gapade hånfullt. Vem var han nu? Vad var han? En blek silhuett, eller kanske ett glanslöst foto med dåligt tryck. En karikatyr. Han, Gud- mund som älskat och brunnit för konsten och själva livet, hade förlorat glöden och slocknat. Gudmund satte sig ner på huk, med händerna för ansiktet och grät stilla av självömkan. Det var omöjligt att finna inspiration och skapa med en själ svart som sot och ett inre som också det täcktes av svärta och mörker. Han blev sittande på samma sätt länge, medan skymningen föll i världen utanför.

Timmarna gick, klockan passerade tre och det knäppte i knäna, när Gudmund långsamt reste sig och såg ut igenom rummets enda fönster. Det var domsöndagen den 21 november år 2049, och dagen tedde sig lika dyster och eländig utomhus, som han kände sig inombords. Han betraktade slött några barn som kastade sten i älven en bit bort, suckade och längtade efter evig vila.

Då skymtade han med ens något mot den gråmulna himlen. Först en ensam strimma av silver mot horisonten, sedan ännu en, innan skyn belystes i en kaskad av ljus när en gyllene fullmåne stolt gled in över den kompakta molnbanken. Gudmund stirrade häpet på den upplysta himlakroppen och förblev stående vid fönstret. För en kort sekund stod tiden stilla, men likt en hjärtstartare hoppade den igång när månens dragningskraft vällde fram och tillbaka över honom likt ebb och flod. Det var som om den klotrunda himlaklockan ville varna honom för att tiden snart var ute, att tideräkningen höll på att upphöra, att allt skulle förintas i ingenting. Gudmund darrade lätt i hän- derna, när han fumligt lättade på haspen till rummets enda fönster.

Fönstret for upp på vid gavel och höstvinden svepte hårt och skoningslöst över Gudmunds dammiga och stökiga tvåa. Papper, kartonger och penslar flög från sina platser och virvlade runt i rummet tillsammans med vissna blomblad och missmod. De svävade fritt och Gudmund andades in, andades ut och han andades liv. En sällsynt, men något bekant känsla pockade på uppmärk- samhet i hans sorgsna bröst och han trevade försiktigt efter dess konturer. Var det hopp? Ja, det var sannerligen hopp.
Berusad av syre och energi såg han förundrad ut över älven, där vågorna dansade fram och till- baka i en yster lek genom det skummande vattnet. Barnen hade gått sin väg, men leken fortsatte helt på egen hand. Över skådespelet glänste jordens mystiska följeslagare hemlighetsfullt och speglade sig i det strömmande livgivande vattendraget. Vinden höll i dirigentpinnen och vattnet följde lydigt och musikaliskt dess minsta rörelse. 

Det stramade i kinderna och Gudmund tog sig för ansiktet. Log han? Det var det dummaste. Ett knarrigt ovant läte, som klumpigt utstöttes ifrån hans strupe, skingrade sinnets sista skumrask. Han fyllde sina lungor till bristningsgränsen och blåste ut tidsrymder av smärta och oförmåga ur själens alla oupplysta skrymslen. Han gav dem som föda åt vinden, som muntert och ovarsamt kastade och krossade dem i luften och förvandlade dem till ljus.

Gudmund blinkade bort små vattenilar, som letat sig upp ur ögonens vrår och kände sig i det- samma lycklig. Stilla och andäktigt mottog han ljusets visdom, upplysningen var äntligen hans. Vinden arbetade enträget och målmedvetet för att bit för bit dra honom ur askan. Det var här och nu han blev till, som en fågel Fenix. Gudmund insåg och förstod, att det inte fanns någon tid att förlora. Ljuset ville visa honom vägen och han skulle åter bli den människa, han en gång skapats att vara. En kreerande människa som tog hand om sig själv, skapelsen och sina medmänniskor.

Han lämnade fönstret på glänt och började röja i vardagsrummet. Med nyförvärvad kraft städade han hela lägenheten på några timmar. Han sorterade, organiserade och återvann och snart dofta- de bostaden nytt och gott. Gudmund hade klivit upp på dirigentpulpeten och han tänkte hålla hårt i taktpinnen. Under en omvälvande novembereftermiddag skiljdes ljuset från mörkret och Gudmund valde ljusets väg.

När sedan inspirationen knackade honom på axeln och kallade honom att vakna ur sin törnro- sasömn, plockade han fram penslar och målade sig igenom år av saknad och längtan. Han skild- rade månljusets skiftningar mot rörliga vatten och modellerade klarblå älvar försedda med små gyllene fullmånar i lera. Först när natten åter gick mot dag och mörkret till nödvändig vila, var han trött, men nöjd med sitt verk. Han betraktade gäspande sina små mirakel innan han somnade gott och lugnt för första gången på många år.


I begynnelsen skapade och skapades Gudmund. Hans värld förlorades, men en ny Big bang drabbade hans livsuniversum och kallade honom på nytt. Han hade likt sagans Scheherazade, överlevt varje ny dag och natt i väntan på livets bokslut, och överlevt.



Den dagen sov Gudmund länge och vaknade inte förrän dagsljuset bad honom att stiga upp. Han öppnade fundersamt ögonen och såg att klockan närmade sig ett. Var han vid liv? Fanns hans universum kvar? Inom sig famlade han efter kaos och svartsyn, men det var endast milda nyanser i varma kulörer, som kom honom till mötes. Ja, minsann, han hade glädjen att leva och uppleva ännu en dag.


Det gick lätt att andas och även om rummet var en smula utkylt steg han genast ur sängen. Gud- mund knöt morgonrocken i midjan och vandrade ut i det nystädade vardagsrummet. Halvvägs där hörde han fågelsången, som letade sig in igenom det ännu öppna fönstret. Gudmund kände att det var gott och nu skulle det verkligen bli gott med frukost. Upprymd plockade han fram ett par ägg ur kylskåpet, kokade dem och hällde upp vatten i kaffebryggaren. Han såg fröpåsarna i skaf- feriet och bestämde sig för att det var tid för sådd. Hans plats i det gemensamma vindsväxthuset hade legat i träda alltför länge.

I samma stund kom idén till hans nya utställning. Han skulle kalla den ”Det blev kväll och det blev morgon”. Upprymd slog han sig ner på en av kökets röda pinnstolar. Kampen mot Goliat var vunnen och det här, var den första och kanske viktigaste dagen i Gudmunds liv. En sällsam måndag i tidernas begynnelse.