Lilla d

En gång för inte så längesedan föddes en ton. Tonen hette lilla d och skapades av en orgel. För att förstå det fantastiska med tonen lilla d:s födelse, behöver några saker förklaras.

Orgeln, var inte vilken orgel som helst. Det var kororgeln i Karlstads domkyrka.
Tonen lilla d föddes en varm sommardag i juli. Det var vid lunchtid, under lunchmusiken. Domkyrkan var fylld till hälften med besökare. Det var ovanligt många för att vara mitt i sommaren.

Organisten skulle inte spela på kororgeln under lunchmusiken, men han hade startat den tidigare under dagen för att öva. Då hade han också dragit ut andraget till en av orgelns 14 stämmor, Rörflöjt 8 fot.  Lunchmusiken skulle spelas på Västsveriges största orgel. Läktarorgeln. Organisten hade inte heller tänkt att spela tonen lilla d. Det gjorde han inte heller.

Lilla d föddes som en blixt från klar himmel efter ett musikstycke av den franske kompositören Louis Vierne.

En röd, välanvänd och illa placerad psalmbok lutade betänkligt på kororgelns notställ. När finalen ur Viernes Symfoni nr 3 i fiss-moll ljöd över kyrkorummet, vibrerade hela Domkyrkan. Vibrationerna satte psalmboken i rörelse. Det bar sig inte bättre än att när Viernes final klingade ut med ett slutackord i Fiss-dur, så föll den röda, välanvända och illa placerade psalmboken långsamt ner mot kororgelns första manual.

Slutackordet var pampigt och starkt. Ljudet studsade mellan kyrkans vita stenväggar. Efterklangen var lång och Domkyrkan fylldes av fiss-dur på höjden, längden och bredden. Besökarnas hjärtan och resonanskroppar vibrerande i samklang. Men det var just då, mitt i känslan av konsensus, som lilla d föddes och förändrade allt.

Den röda, välanvända och illa placerade psalmboken föll som i ultrarapid nedåt och landade med ena psalmpärmen, med psalm 278-699 och bönboken, nere på orgelns pall. Den andra pärmen, med psalm 1-277 blev stående mot en av första manualens tangenter.

Lilla d, föddes, tog ansats och sjöng! Orgelpipan med klangen Rörflöjt 8 fot, sträckte på halsen, kände att nacken var lång, strupen klar och att magstödet bar. Hon öppnade labiet och sjöng som om hon aldrig hade gjort annat. Hon var stadig på stämman och sjöng rent.
Lilla d:s orgelpipa blickade förvånat ut över kyrkorummet. Wow! Kyrkan var säkert halvfull. Besökarna satt tysta. Förstummade av hennes vackra och ensliga soloinsats.

Efter en evighet, en underbar evighet, hördes raska steg i mittgången. Organisten skyndade fram mot kororgeln. Lilla d började känna sig lite trött och sliten i tonröret. Med en snabb rörelse lyfte organisten upp den röda, välanvända och förut illa placerade psalmboken.

Lilla d tystnade genast. Hon lyssnade till efterklangen. Hon hade gjort ett gott jobb. Tonen klingade vackert. Hon sträckte pipans labium åt sidorna som i ett leende. Hon kände sig glad, nöjd och trött.

Besökarna reste sig och lämnade Domkyrkan med en gemensam musikupplevelse. Det var inte ett pampigt fiss-dur ackord som klingade i deras medvetanden. Det var tonen lilla d med stämman Rörflöjt 8 fot.

Lilla d hade dansat förbi Sergels två i adoration stående änglagestalter. Hon hade sett predikstolen, ritad av arkitekt Erik Palmstedt från ovan. Hon hade virvlat fram och tillbaka mellan de vita stenväggarna. Nu såg hon att Domkyrkans västra port var öppen och hon svävade ut som ett lyckligt eko.

Minnet av den ensliga flöjttonen från kororgeln lever kvar. Tack vare en röd, välanvänd och illa placerad psalmbok, fick tonen lilla d mer uppmärksamhet än en final ur en symfoni i fiss-moll av den franske kompositören Louis Vierne.