Tidsresan

Jag klistrar igen brevet som ska färdas till USA. Ljusen har brunnit ut på bordet bredvid mig och kyrkboken på datorns skärm är läst från pärm till pärm. Kyrkböckerna har varit ovärderliga, men nu tar de mig inte vidare. Jag har kommit till vägs ände. Dåtiden vilar i nuet, medan jag ser framtiden i mina händer. Det känns spännande. Kommer min sanning fortfarande att vara sanningen när svaret anländer?
Jag lägger ifrån mig brevet på skrivbordet och ser på husförhörslängden över Köla församling framför mig. Jag känner tacksamhet, men också vanmakt.

Kära kyrkböcker, jag vill börja med att tacka er för att ni finns. All er dokumentation är värdefull och viktig, både för den enskilda människan, men också ur ett historiskt perspektiv. Den har sammanfört, avslöjat, förklarat, levandegjort och knutit samman gångna tider med tider som ännu inte satt tårna i ett daggvått gräs. Ibland önskar jag att ni var mer rikstäckande, djupgående och ägde större spännvidd över tid. Att ingen kyrkbok var försvunnen, drabbad av brand, slarv, råttor eller mögel, utan att alla var vackert inbundna och hade hälsan. Jag har så många frågor och ni ger mig förvisso en del svar. Jag är tacksam över dem, men jag vill veta så mycket mer.

Tänk till exempel om ni kunde berätta för mig om Benedicta. Vem stod henne nära? Vad var hon rädd för och vad gjorde henne glad? Hur såg hennes vardag ut? Vem var far till hennes barn och vart tog hon vägen? Varför var hennes 11-åriga dotter Johanna ensam i staden som piga?

Tänk om ni kunde berätta mer för mig om husförhör och om individens plikter och ansvar. Om ni kunde beskriva sorger, smärta och glädjeämnen för den enskilda människan.

Tänk om ni kunde berätta för mig om Johan Petter. Vem var hans far? Hur var det för honom att vara ett ”oäkta barn”? Tyckte hans mor om honom? Var han lycklig? Vad var lycka för honom? Var det koltrastens sång, kärlek, arkitektur eller var det att få mat på bordet eller kanske ett par skor?

Tänk om ni kunde berätta mer för mig om livsval, straff och förbjuden kärlek. Om ni kunde förtälja om galenskap, konstnärlighet och intelligens.

Tänk om ni kunde berätta för mig om Johannes. Tyckte han om sitt yrke som skomakare eller ärvde han det bara från sin far? Hade han hellre arbetat med något annat? Vilka var hans drömmar och vad hoppades han på i framtiden?

Tänk om ni kunde berätta mer för mig om samhället, om fester och om kyrkan. Om ni kunde återge dofter, smaker och känslor.

Tänk om ni kunde berätta för mig om Kristina. Var kommer hon ifrån? Bytte hon namn? Hade hon syskon? Varför hon blev kammarpiga? Hur såg hennes vardag ut och vad gjorde hon när hon var ledig? Vad var meningen med livet för henne?

Tänk om ni kunde berätta mer för mig om resor och klassresor. Om ni kunde skildra industrialiseringen, urbaniseringen och sociala normer.

Tänk om ni kunde berätta för mig om Jeppa. Tyckte han om att flytta för att tjäna som dräng på nya gårdar? Var det roligt eller bara besvärligt? Hur togs han emot? Var han en bricka i ett spel eller hade han ett personligt värde? Kände han uppskattning? Hur luktade hans kläder? I vilket material var de tillverkade?

Kära kyrkböcker, ni har hjälpt mig att finna mina rötter och mina grenar. Ni har tagit med mig på en tidsresa från Simrishamn i söder till Gävle i norr. Ni har fört mig fram och tillbaka mellan skånska gårdar och småländska prästbostäder. Ni har låtit mig möta rika garvare, faderlösa bokhållare, slarviga pigor, druckna gästgivare, fattiga husmän, maktlystna rådmän och framstående brukspatroner.

Jag stänger ner datorn och tar upp brevet. Tänk om min livshistoria inte stämmer?
Kan modern teknik ge mig svaren jag söker och länka samman mitt förflutna med nuet?
Jag reser mig, skakar av mig oron och ger mig iväg för att låta det genetiska fingeravtrycket färdas som ett brev genom tid och rum.