Livet


Solen strålade från en molnfri himmel och i träden utanför fönstret kvittrade småfåglar och skapade en eufoni. Försommarens dofter av syrén och nytvättade lakan letade sig in genom den öppna balkongdörren och spreds i lägenheten tillsammans med förväntan och längtan inför den annalkande semestern. 
Djupt försjunken i tankar uppfattade jag en avlägsen knackning på ytterdörren. Vem kunde det vara? Jag väntade inte besök.  
Jag bestämde mig för att ignorera den och njuta av stunden och koppen med kaffe på köksbordet framför mig. Domkyrkotornets klocka slog två slag när det bankade på dörren igen. Jag ställde suckande ifrån mig koppen och vandrade ut i hallen.

Där utanför stod två ytligt bekanta. Den ene var lång och mörk och den andre kort och blond. När jag såg vilka de var försökte jag stänga dem ute och dra igen dörren. Den långe mörke satte  foten emellan och det var tydligt att de inte tänkte godta ett nej. Utan ett ord, sköt de upp dörren på vid gavel och klev in i min bostad och i mitt liv.
   Häpen och paralyserad såg jag hur de snabbt och målmedvetet rotade igenom mina skåp och lådor. Böcker och skivor revs ur sin förvaring och porslin krossas mot marken nedanför balkongen. När de var färdiga slog de sig ner sida vid sida i vardagsrummets mörkgrå soffa.

Vi hade mötts som hastigast några år tidigare. Den långe var Oron och den korte kallades Meningslösheten. Den här gången hade de kommit för att stanna. Jag bad dem gå och visade dem dörren men de lyssnade inte. Mina argument tog slut och de flyttade in.

Utanför tystnade fågelsången och vinden höll andan. En unken doft spred sig likt en tung, grå dimma och sänkte sig över allt jag tyckte om och uppskattade. Disken travades på köksbänken, blommorna vissnade i sina krukor och dammråttorna trängdes med smutstvätten på golvet.
Jag fjättrades i köket medan Oron och Meningslösheten beslagtog all kreativitet och framtidstro som fanns att uppbringa.

En tidig höstdag i september bultade det åter på ytterdörren. Jag lyfte lojt på huvudet från min plats i köket men sänkte det igen när jag mötte Orons triumferande blick. Domkyrkotornets klocka slog två slag när duon reste sig ur soffan och försvann ut i hallen.
Jag grät stilla från mitt fängelse. Nu var det kört och jag var förlorad. Jag blundade hårt och knöt händerna i knät.

I detsamma virvlade frisk luft in i lägenheten. Jag öppnade förvånat ögonen och erfor ett fyrverkeri av färger, dofter och hörselintryck. Blommorna reste sig rakryggat i krukorna, skivorna återvände till sin plats och böckerna for in i bokhyllan. Porslinet radades prydligt upp i skåpen och hela bostaden luktade rent och fräscht. De osynliga kedjor som fjättrat mig i köket upplöstes när jag reste mig på ostadiga ben och linkade ut i hallen. Vem var det som hade kommit?

Borta var de objudna gästerna och vid dörren stod en välbekant gestalt. Hon log finurligt och jag sände henne ett varmt leende tillbaka.
 Sommaren var över och hösten kommen när jag äntligen hälsade Livsglädjen välkommen hem.