Tiden och golvuret

En morgon vaknade jag av att det vackert utsirade golvuret från mitten av 1800-talet klämtade åtta klockrena slag. Klangen fortplantade sig ifrån vardagsrummet in till sovrummet där jag slog upp ögonen med en besynnerlig känsla i kroppen. Jag hade drömt, men vad drömmen handlade om hade jag redan glömt. Drömmen verkade på något sätt vara viktig och jag letade efter den i mitt undermedvetna, men den ville inte visa sig igen.

Jag strök sömnen ur ögonen, sträckte på mig, sökte med handen efter mobilen och gick upp. På nakna fötter och med morgonrocken knuten över pyjamasen trippade jag ut i vardagsrummet och stannade framför det gamla golvuret. 
Hon kallades Sigrid och var uppförd i rokokostil. Uret bar sirliga dekorationer i guld och grönt med rosa små blommor. Hon hade funnits i vår familj sedan hon skapats i Fryksdalen av en anförvant några släktled tidigare. 
Sigrid. Namnet var fornnordiskt och betydde vacker och seger. Det var ett namn som klädde henne väl. Golvuret var en skönhet att se på och ljuvlig att lyssna till. Hon var pålitlig och vandrade troget och oförtrutet den rätta vägen mot framtidshorisonten utan att någonsin gå vilse bland sekunder eller decennier. En och annan inre undersökning och ny olja gjorde henne, tillsammans med rensning av små metallpartiklar, både lojal och punktlig.

Jag studerade hennes urtavla som bar svarta eleganta siffror och konstfulla visare i guld. Tavlan omramades av en förgylld cirkel på ett annars gräddvitt, men ornamenterat fodral och hon tedde sig praktfull.
Det var dags att tillföra energi och hennes smäckra och välsnidade framsida gled upp när jag öppnade fodralet. Där inne hängde de gyllene lodlinorna fritt. Jag drog ner dem båda och sköt igen fodralet. Nu skulle hon vara pigg och må gott ännu en vecka.
För ett ögonblick tycktes visarna stå stilla, men eftersom Sigrid just klingat åtta jämna, varma slag och väckt mig ur drömmen, avfärdade jag tanken som en synvilla och började gå mot köket.

Jag trevade åter efter drömmen i tanken. Varför kändes den viktig? Ville den berätta något? Visst handlade den också om tid?
Fötterna klibbade mot kökets nylagda linoleummatta och ljudet fortplantade sig omkring mig som om mina steg varit hästhovar mot kullersten.
Så kom en stilla viskning ur fjärran. En anmodan om att vara vaksam och höra upp. Det var tystnaden som påkallade min uppmärksamhet.
Jag hejdade mig i ett steg och mindes med ens drömmen. Den handlade absolut om tid. Minnesbilder kom fragmentariskt tillbaka som korta glimtar i ett nyckelhål. Hågkomsterna var nästan som hämtade ur boken Momo eller kampen om tiden. En historia där tiden rationaliserats bort och nästan försvunnit. I drömmen kämpade även jag mot tidsbrist, jag var tvungen att finna mer tid. Men hur och varför? Ljudlösheten kallade mig åter och jag lyssnade.
Sigrid? Tickade hon? 
Jag vände tillbaka mot vardagsrummet och lade handen mot hennes slanka, svängda fodral. Uret svarade mig inte.
Jag öppnade ånyo hennes framsida. Där hängde hjärtat, den gyllene pendeln, orörlig mitt i hennes kropp och det kändes som om tiden slutat vandra mot morgondagen. Stunden var helt enkelt tidlös.
Jag tittade till på mobilen jag ännu höll i handen och tryckte på hemknappen. Det var en knasig impuls, som förbyttes i obehag när den digitala klockan visade 08.00. Det var inte möjligt. Klockan kunde inte vara åtta, det måste ha gått minst tre minuter sedan golvuret klämtat sina åtta slag och ryckt mig ur drömmen. Var golvuret trasigt eller hade tiden upphört att existera?

Det förstnämnda verkade troligast, men om nu tiden inte rörde sig framåt, utan krampaktigt klamrade sig kvar i det förflutna, levde jag då eller var jag död? Var det här kanske en dröm i min dröm?
Var det bara inne hos mig tiden hejdat sig en stund? Hur var det i världen utanför? Blåste vinden friskt i träden? Kvittrade fåglarna i skogsbrynet? Fanns det barn som gungade i den närbelägna lekparken?
Jag stegade iväg mot vardagsrummets stora fönster och kikade ut bakom de vita, tunna gardinerna. 
Solens morgonstrålar belyste trädgårdens sommargröna, täta matta och det verkade som om lönnarna i skogsbrynet vajade i vinden. Det fanns barn och vuxna i lekparken som grävde i sandlådan och lekte i klätterställningen. En hund med tillhörande matte promenerade förbi på cykelbanan bredvid.
Drömmen och golvuret hade nog spelat mig ett elakt spratt. Sigrid var troligen i behov av en ny renovering. Innan jag helt avfärdade händelsen som ren inbillning, bytte jag för säkerhetsskull vinkel och såg ut mot återvändsgatans vändplan.
Där låg en cykel. En slarvigt slängd cykel. Bredvid cykeln fanns en människa på marken. En orörlig människa utslängd som en påse jord mitt på den svarta asfalten.
Utan att reflektera mer över tid eller drömmar kastade jag av mig morgonrocken, drog på mig en jacka i hallen och sprang ut. Jag skyndade över gårdsplanen, förbi postlådan och fram till personen på gatan.
Det var en man. Han var kanske i femtiofemårsåldern. Ansiktet var impregnerat av grus och blod och mer blod strömmade från ett öppet sår vid hans vänstra tinning. Han var medvetslös. Tiden tickade. Eller gjorde den det? Mannens avsvimmade tillstånd signalerade att det var bråttom. Pulsen slog lyckligtvis ännu taktfast vid hans hals och instinktivt vände jag honom i framstupa sidoläge, drog av mig jackan och tryckte ärmen hårt mot hans tinning. Med andra handen knappade jag med skälvande händer in 112 på mobiltelefonen och bad till högre makter att någon skulle svara.
— 112, vad kan vi hjälpa till med?
Orden forsade ur mig och adrenalinet vällde fram ur kroppens alla gömmor. 
Tiden stod sannerligen inte stilla, den sniglade visserligen fram men hjälpen var påväg. Sekunderna kändes långa som årtionden. 
Slutligen kom ambulansen tjutande ner för villaområdets lugna gata. Sjukvårdarna bytte några ord med mig innan de for igen och på skakiga ben tog jag mig hem.
Dörren gick igen och jag stapplade chockad tillbaka in i vardagsrummet. Utpumpad av stress kastade jag mig ner i soffan och andades djupt för att komma till sans. Långsamt normaliserades kortisolet och jag slappnade av med en suck.
I detsamma hördes ett välbekant ljud.
– Tick-tack. Tick-tack. 
Golvuret!
Förundrad reste jag mig ur soffan och strök klockan ömt över fodralet. Innanför frontluckan rörde sig pendeln fridfullt fram och åter likt taktfasta hjärtslag. Det välbekanta och rogivande vaggandet fick mig att förstå att mannen skulle överleva. Tiden hade tagit time-out och skapat ett vakuum, eller kanske snarare ett andrum. Den skänkte mig mertid som egentligen inte existerade. Övertid att ge bort till någon annan vars liv plötsligt runnit alltför snabbt genom timglaset.

I detsamma klev den svarta urtavlans gyllene minutvisare fram till siffran sex och berättade att klockan var halv nio.